Om trångsynthet och hbt-frågor

Till min frukost idag serverades genom Sveriges Radios Ring P1 en diskussion som fick mig att må illa och inte vilja äta mer. Det handlade om nyheten (?) om att det är svårare för homosexuella än för heterosexuella att få jobb.

Två män fick ordet samtidigt och de framförde åsikter som, som sagt, fick mig att tappa matlusten. Debatten hade ju vunnit på om de hade haft skilda åsikter, men nu triggade de nästan varandra istället. De menade, uttryckligen, följande:

Homosexualitet får för mycket uppmärksamhet. Det har blivit en för stor grej. Det vi istället borde fokusera på är "riktig" diskriminering, alltså den som sker mot invandrare. Media piskar upp intresset för hbt-frågorna, ingen annan bryr sig egentligen. Hbt-personerna har ju fått föra fram sin ståndpunkt nu, det räcker så.

Sexuell läggning är oviktigt. Det är inte relevant att nämna sin läggning när man söker jobb. Det är ju inte direkt så att arbetsgivaren på en intervju frågar vilket fotbollslag man håller på, eller andra saker som man håller på med på sin fritid.

Den kristna (framför allt frireligiösa) delen av mänskligheten har skuld i den diskriminering som hbt-personerna trots allt menar förekommer. Diskriminering mot homosexuella finns i princip inte alls i andra grupper än bland religiösa.

Kärlek och sex är inte samma sak. Vem man har sex med, hemma i sin sängkammare, behöver man inte skylta med. För det är inte samma sak som kärlek - man kan ju till och med älska ett träd om man vill. Varför pratar vi överhuvudtaget om homosexualitet?

Och så fortsatte de en lång stund. Täppas (som för övrigt också uttryckte sig otrolig naivt i den här diskussionen) frågade om de skulle gå på Pride-festivalen, men oh, nej, det skulle de ju såklart inte.

Jag bara måste bemöta det här. Kanske borde jag inte förvånas, jag vet ju att världen är full av människor som stoppar huvudet i sanden och bara lyssnar på folk som säger samma saker som de själva... Men, hur trångsynt får man bli?

För det första: Nej, hbt-frågor får inte för mycket uppmärksamhet. När ett barn blir mobbat i skolan, då säger vi (åtminstone på ett retoriskt och politiskt plan, även om det tyvärr inte alltid omsätts i praktik) att det är den utsatta som definierar vad som är mobbing. Det är alltid den utsattas ord som gäller, och det spelar ingen roll om det handlar om en enda person och ett enda tillfälle. Alltså: så länge det finns hbt-personer som vittnar om att de är diskriminerade pga sin sexualitet, så är det ett samhällsproblem - om det så är en enda person vid ett enda tillfälle.

Kan vi som demokrati verkligen kosta på oss att jämföra olika grupper på det viset, så att vi tycker att det är ok att diskriminera en grupp bara för att en annan grupp har det ännu värre? Och, kan man mäta individens utsatthet och lidande i termer av att fler individer ur en annan grupp känner likadant - men att eftersom de är fler så har de större rätt att få samhällets stöd? I dessa dagar är det viktigare än någonsin att fundera över hur vi omsätter vår demokrati i praktiken, och det här är ett tankesätt som leder åt helt andra hållet...

För det andra: nej, det är ingen arbetsgivare som frågar om sexuell läggning på ett sätt så att man uppfattar frågan om man är heterosexuell. Är man däremot hbt-person så uppfattar man ständigt och jämt den underliggande heteronormen i allt som sägs, uttalat eller outtalat. Om man själv ingår i en norm, så ser man den inte, vilket de två herrarna i radioprogrammet var mycket fina exempel på.

För det tredje: nej, kristendom och diskriminering är inte samma sak. De som använder kristendomen/bibeln/kyrkan som argument för att diskriminera och trakassera hbt-personer har inte förstått vad evangeliet går ut på. Tänk, att sedan det visade sig att gärningsmannen i Norge beskriver sig själv som kristen, så har jag börjat känna samma behov av att säga "blanda inte in min tro i dessa vansinnigheter" som jag antar att muslimer har känt i tio år...

För det fjärde: nej, sex och kärlek är inte samma sak. Det tror jag att vi alla skriver under på. Det är ju trevligt när de två sammanfaller, men det är som sagt inte samma sak. Men! Homosexualitet är INTE en fråga om sex. Det är en fråga om kärlek. Tyvärr leder väl ordet homosexualitet in trångsynta hjärnor på fel spår i det här, eftersom att själva ordet innehåller morfemet (ja, jag är språknörd) sex... men det handlar inte om sexuella handlingar. Det handlar om att människor som älskar varandra skall få lov att leva tillsammans på samma villkor som alla andra. Att det skall vara så svårt att förstå det...

Och visst har mycket hänt i rätt riktning. Sveriges Radio har gjort en fin sammanställning med material ur arkiven - kolla på den! Men, att säga att hbt-frågorna får för mycket utrymme och att diskrimineringen av personer som inte passar in i heteronormen inte är värd att ta på allvar - det är så trångsynt att jag blir mörkrädd.

Apropå sånt här, förresten: Här uttalar sig min vän (och ordförande i RFSL Skaraborg) Andreas i Sveriges Radios P4 Skaraborg, och menar att det finns alldeles för dålig kunskap om hbt-frågor hos arbetsgivare i Skararborg.

Vill du höra det som sades i Ring P1: Här finns programmet att lyssna på (men den här diskussionen kommer en liten bit in, ca 11 minuter mer bestämt)!