Svenska kyrkan + nätet = vaddå? (Webcoast 2012)

Den 16-18 april var jag på WebCoast (oj, så kul och inspirerande! Tack, alla!). Här är en liten sammanfattning av mina tankar från mitt eget seminarium, som hade rubriken "Svenska kyrkan + nätet = vaddå?". Jag efterlyste input, och har ett behov att att sammanställa det hela... så: here goes.

Mina utgångspunkter är följande:

1, Att vara kyrka = att finnas bland människor och ta ställning för "det goda".

2, Människor finns på nätet.

3, Men... kyrkan har svårt att förhålla sig till nätet. (Exempel: kyrkans organisation bygger på geografiska gränser, men sådana gränser finns ju inte på nätet.)

Och därför behöver jag input från kloka människor, som kan hjälpa mig att tänka kring kyrkan och nätet. Och - WebCoast kryllar av sådana människor!

Jag började med att be deltagarna beskriva kyrkan (i stort, oavsett nätet) med tre ord. Så här blev svaren:

Tradition

"Krismyndighet"

Gråa

Omtanke

Byråkratiskt

Internt

Omodern

Stillhet

Tråkig

Högtidligt

Stelt

Omständligt

Stabilt

Tröst

Engagerat

Stöttande

Gammaldags

Akustik

Gammal

"Fysiska möten"

Präster

Torr

Hjälpande

Möte

Jag efterlyste även ord som beskriver Svenska kyrkan på nätet, och fick följande svar:

Prövande

Obefintligt

Bön

Gammaldags

Traditionellt

Osynligt?

Vilka mål?

Viktigt

Mänskligt

Finns ni på nätet?

Information

Torr

Sedan frågade jag deltagarna om de kunde tänka sig att vända sig till kyrkan i någon situation i livet, och i så fall vilken. Det blev en diskussion om sorg och kriser, för det var i de sammanhangen man skulle vända sig till kyrkan. Någon sa att det man förväntar sig att möta i de lägena är förståelse.

Vi diskuterade att det är en skillnad på att få svar från kyrkan som organisation och från en person som representerar kyrkan. Man vill veta vilken person det är som svarar i kyrkans namn, när det är känslomässigt laddade diskussioner som förs. Däremot är det mindre viktigt när det handlar om kyrkan som organisation eller liknande (tex information om vilken tid en konsert är) - då kan kyrkan svara från ett organisationskonto.

En tänkvärd poäng att kyrkan skulle kunna verka för att personer på nätet i mindre utsträckning "basunerar ut sina känslor" på nätet. Om en person mår dåligt så kanske hen inte är så noga med att tänka på att alla kan läsa det hen skriver. Kyrkan skulle då kunna inbjuda till ett mer avskilt samtal, så att man liksom skyddar personen från att blotta sig offentligt.

Jag gav ett exempel på ett tweet som man skulle kunna se på twitter: "Gråter. Älskade pappa - varför?". Jag bad deltagarna att tänka sig att de hade skrivit ett sådant tweet, och att kyrkan svarade. Först ville jag veta hur de tror att kyrkans svar skulle se ut. Samanfattningsvis tror man att kyrkan skulle svara lite torrt, kallt och opersonligt.

Sedan frågade jag hur de skulle vilja att kyrkan svarade. Man vill att kyrkan svarar professionellt, dvs inte i affekt, utan håller huvudet kallt. Man vill också att kyrkan tar initiativ till ett mer avskilt samtal där allt inte syns av alla följare.

Alltså: det finns balansgång mellan att vara personlig men att ända inte svara i affekt.

Någon undrade om det skulle svaras det överhuvudtaget från kyrkan idag, om någon skrev ett tweet som det ovan? Det är ju en väldigt bra fråga... Mycket av det som görs är på eldsjälsnivå, och om rätt eldsjäl får syn på tweetet så svarar hen kanske. Men i organiserad form görs inte så mycket. Än. :-)

Jag ville till slut också veta hur deltagarna reagerar på ett svar från kyrkan? De var överens om att det skulle vara positivt, men att det såklart handlar om hur man ser på kyrkan sedan innan. Någon poängterade att det ju är upp till den som blir kontaktad av kyrkan att välja vad man vill göra med kontakten - om man inte vill fortsätta prata med kyrkan, så får man säga ifrån.

En intressant tanke som dök upp var möjligheten att kunna tipsa (pinga) någon som man ser mår dåligt om att kyrkan finns. Om en person ser exempeltweetet ovan, så skulle hen kunna retweeta det med ett ping till kyrkan. Där kan vi bli bättre på att få våra medlemmar att känna till att vi finnas och att de kan hänvisa till oss!

Jag sände mitt seminarium via Bambuser, så här kan du se det, om du vill. Tyvärr bröts sändningen, och jag startade den igen när jag upptäckte det. Så, det är två delar.

Del 1: Inledning (om mina tre utgångspunkter ovan). Först vid ca 8 minuter in i filmen börjar jag prata om det här med kyrkan och nätet... så du kan ju hoppa fram dit om du vill. :-)

Del 2: Lite diskussion (som finns återgiven ovan) och avslutning (med ett exempel på hur Facebook fungerade när en trafikolycka inträffade i Skövde - poängen är att vi måste ha nätverk igång redan innan, om vi skall kunna finnas där när en kris inträffar).

Sökes: deltagare till min studie

Nu har jag kommit till punkten i mitt uppsatsarbete då jag behöver deltagare till min studie. Så, nu efterlyser jag dig som:

• har en dokumenterad dyslexidiagnos,
• är aktiv (helst daglig) användare av sociala medier,
• är minst 30 år gammal,
• finns i Västra Götaland,
• inte känner mig personligen sedan innan och
• vill vara med i min studie om dyslexi och kommunikation på nätet.

Studien kommer att ligga till grund för min magisteruppsats i ämnet handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad. Mitt fokus ligger på dyslexi som social konstruktion i samspel med de förändrade språknormer som råder på internet. Mina tidigare inlägg om min uppsats hittar du under etiketten Uppsatsprocess.

Det blir två intervjuer med en tids mellanrum, och jag vill också få möjlighet att följa dig på nätet under tiden som studien pågår. Du kommer att ha möjlighet att avbryta ditt deltagande i studien när som helst under processen och du kommer inte att vara möjlig att identifiera i uppsatsen. Studien kommer äga rum under våren 2012, men vi kommer tillsammans överens om en tidsplan för ditt medverkande.

Är det dig jag söker? Eller känner du någon som passar in på beskrivningen? Hör av dig till mig!

Telefon: 0733-664654

E-post: helena@taubner.se

Twitter: @heltunik (www.twitter.com/heltunik)

Facebook: www.facebook.com/helena.taubner

Forskningsetiska funderingar

Jag skriver just nu på ett avsnitt om forskningsetik när man studerar fenomen på nätet.

Till skillnad från inom de traditionella forskningsmetoderna så är forskningsetiken fortfarande fylld av dilemman när det handlar om netnografi (Kozinets, 2010). Flera forskare diskuterar detta i sina avhandlingar, bland andra Collin (2005), Dunkels (2007) och Hernwall (2001). Dunkels (2007) avhandling är en sammanläggning där en av artiklarna helt ägnas åt forskningsetiska frågor.

Collin skriver (Collin, 2005, p. 44):
Internet har på olika sätt utmanat de forskningsetiska riktlinjerna genom nya typer av kommunikationskontexter, vilka kräver nya etiska överväganden.

Även Hernwall (2001) väcker frågan om vad som gäller när forskningsetiken tar steget ut på nätet (s 228):
… vi som forskare bör förhålla oss gentemot cyberrummets aktörer på samma sätt som vi gör med den fysiska individen, där vi har etiska regler att följa som skall garantera individen skydd och rättigheter: Hur ser då cyberrummets etiska regler ut?

Det första ställningstagandet man måste göra handlar om vad som egentligen är offentlig information och vad som inte är det (Collin, 2005; Hernwall, 2001). Är allt som skrivs på nätet offentligt? Hur är det med text som skrivs på forum där bara inloggade användare kan läsa? Och hur är det med information som skribenten har valt att bara vissa utvalda personer skall kunna läsa?

Collin (2005) menar att det finns argument för att man som internetanvändare själv godkänner att andra använder ens texter fritt, om man själv inte väljer att skydda informationen på teknisk väg. Om man inte använder de verktyg som finns för att skydda sin information eller deltagarna i ett forum, så ger man också implicit sitt medgivande att forskare studerar texterna och interaktionen där.

Man utgår då ifrån att det här är fråga om en form av offentlig kommunikation där deltagarna är väl medvetna om att vem som helst kan läsa deras inlägg. Denna typ av material kan man således använda för forskningsändamål utan informerat samtycke. Forum som är tillgängliga endast för vissa utvalda bör dock uppfattas som privata. (Collin, 2005, s 45)

Den inställningen påminner också om Perssons (2010) forskning som bygger på att tjuvlyssna på samtal som förs i det offentliga rummet, oavsett om det sker på nätet eller utanför nätet. Han menar att det är etiskt försvarbart att genomföra den typen av studier så länge man skyddar deltagarnas identitet.

Men, då uppstår ett dilemma när det handlar om just anonymitet. Även om forskaren gör som VEM? referens? förespråkar och behandlar smeknamn som används på nätet som personuppgifter och avidentifierar materialet, så uppstår en situation där informanten skulle kunna identifieras genom de citat som används i forskningsrapporten. Citaten är ju sökbara och om man söker på de exakta formuleringarna så kommer man med största sannolikhet hitta källan och därmed också upphovsmannen.

Dessutom blir just det där med upphovsrätt intressant, eftersom den som har skrivit en text på internet också är textens upphovsman. Vad gör man då som forskare om man använder citatet utan att ange upphovsmannen? Är det att betrakta som ett plagiat?

Hernwall (2001) väljer att helt utesluta direkta citat i sin avhandling, av hänsyn till informanterna (som dessutom är barn), och detta trots att han studerar e-postmeddelanden som alltså inte är publicerade offentligt på nätet.

Då kommer ytterligare en aspekt in, nämligen relationen mellan att skydda sina informanters identitet och att hålla en hög validitet i sin studie. Collin (2005) skriver (s 48):
Vad gäller validiteten är det dock förkastligt att helt låta bli att återge exempel ur materialet i (språkliga) analyser om man vill bibehålla något slag av validitet.

En annan faktor när det gäller anonymiteten är frågan om jag som forskare kan vara säker på att det verkligen är min informant som jag kommunicerar med på nätet (Hernwall, 2001). Det skulle ju kunna vara någon annan som skriver i informantens namn, hela tiden eller vid ett fåtal tillfällen. Och det gäller ju dessutom ömsesidigt – kan informanten vara säker på att forskaren är den som hen utger sig för att vara? Collin (2005) skriver (s 47, med hänvisning till Ågren 2000);
Att använda dem är egentligen inget problem eftersom upphovsrättsskyddat material kan användas i forskning. Problemet uppstår om man väljer att dölja upphovsmannen.

I forskning som bygger på mer traditionella metoder är det en viktig utgångspunkt att deltagarna skall kunna avbryta sin medverkan i studien vid vilken tidpunkt som helst. Men, om man inte vet att man blir studerad eftersom en forskare följer det man skriver på nätet utan att ha talat om det (och alltså utgår ifrån ett implicit samtycke genom att kommunikationen sker i ett öppet forum) – hur gör man då för att avbryta sin medverkan? Detta är, enligt Dunkels (2007) en av de viktigaste etiska frågorna när det gäller studier på nätet.


Så, nu återstår alltså "bara" att placera in min egen studie i det här... Jag tar gärna emot input! :-)


Referenser

Blomberg, B. (2006). Inklusion en illusion? - om delaktighet i samhället för vuxna personer med utvecklingsstörning. Umeå: Institutionen för socialt arbete, Umeå Universitet.

Bryman, A. (2002). Samhällsvetenskapliga metoder. (B. Nilsson, Trans.) Malmö: Liber Ekonomi.

Collin, L. (2005). Variation i webbdiskussion - en fallstudie av kontext, funktion och form i diskussionsforum om diabetes. Åbo: Åbo Akademis förlag.

Dunkels, E. (2007). Bridging the distance - children's strategies on the internet. Umeå: Institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå Universitet.

Hernwall, P. (2001). Barns digitala rum - berättelser om e-post, chatt och Internet. Stockholm: Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet.

Kozinets, R. V. (2010). Netnography - doing ethnographic research online. Los Angeles: Sage Publications.

Persson, A. (2010). Front- and backstage in "social media". "Studies in language: Contributions to the discipline". Göteborg: Research Committee Language and Society/International Sociological Association.

Söder, M. (Ed.). (2005). Forskning om funktionshinder: problem - utmaningar - möjligheter. Lund: Studentlitteratur.

Vetenskapsrådet (2011) CODEX – Webbplats med regler och riktlinjer för forskning. URL: www.codex.vr.se

Dagens boktips!

Idag kom böckerna från adlibris - nu skall här läsas om Foucualt och Goffman, minsann! :-)

Informationssökningen inledd

Dagens insats för det pågående uppsatsprojektet har bestått av informationssökning. Sedan innan jag har samlat på mig och läst en hel del litteratur om handikappfrågor i allmänhet och om dyslexi i synnerhet.

Därför inriktade jag mig idag på litteratur om socialt samspel på nätet, och om socialkonstruktivismen, Goffman och Foucault. Jag måste säga att jaktlyckan var ganska god. Följande doktorsavhandlingar finns nu som pdf'er i min iPad och bara väntar på att bli lästa:

Carlén, Urban (2010) A professional community goes online – a study of an online learning community in general medicine. Doktorsavhandling. Institutionen för tillämpad informationsteknologi, Göteborgs Universitet. ISBN 978-91-628-8128-3 (här hittar du den!)

Collin, Lotta (2005) Variation i webbdiskussion – en fallstudie av kontext, funktion och form i diskussionsforum om diabetes. Doktorsavhandling. Åbo Akademis förlag. ISBN: 951-765-226-7 (här hittar du den!)

Dunkels, Elza (2007) Bridging the distance – children’s strategies on the internet. Doktorsavhandling. Institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå Universitet. ISBN: 978-91-7264-371-0 (här hittar du den!)

Hernwall, Patrik (2001) Barns digitala rum – berättelser om e-post, chatt & Internet. Doktorsavhandling. Pedagogiska institutionen, Stockholms Universitet. ISBN: 91-7265-266-7 (här hittar du den!)

Och de här böckerna är beställda på adlibris och landar i min brevlåda om några dagar:

Berger, Peter L och Luckmann, Thomas (1991) The social construction of reality – a treatise in the sociology of knowledge. Penguin Books Ltd. ISBN13: 9780140135480

Foucault, Michel (Marchetti, Valerio och Salomoni, Antonella) (2004) Abnormal – lectures at the College de France 1974-1975. Picador USA. ISBN13: 9780312424053

Goffman, Erving (1990) Stigma – notes on the management of spoiled identity. Penguin Books Ltd. ISBN13: 9780140124750

Goffman, Erving (2011) Stigma – den avvikandes roll och identitet. Norstedts. Översättare Richard Matz. ISBN13: 9789113035451

Oliver, Paul (2010) Foucault – the key ideas. McGraw-Hill. ISBN13: 9780071748513

Södergård, Pia (2007) Virtuell gemenskap – ett informationsvetenskapligt perspektiv på ungdomars cyberkultur. Doktorsavhandling. Åbo Akademis förlag. ISBN: 978-951-765-382-4

Vissa av böckerna hoppas jag kan förse mig med argument om hur jag bör tänka kring forskningsetik när det gäller att studera kommunikation på nätet. Det är ju inte helt oproblematiskt...

Andra hoppas jag kommer ge mig uppslag för att gå vidare, som till exempel översikterna över Foucaults idéer. Han har skrivit så mycket, så jag tänker mig att de där böckerna skall ge mig lite vägledning kring vilka originalkällor (fast, kanske inte på franska...) som jag bör läsa.

Det var så långt jag kom idag. :-) Sitter du på några bra referenser kring de här trådarna? Dela gärna med dig i så fall!

Startskott för min uppsats!

PANG! Där gick startskottet för min magisteruppsats i handikappvetenskap! Och, jag tänker använda min blogg för att samla (publiceringsbara) tankar och funderingar under processens gång.

Jag är i allra högsta grad medveten om att slutprodukten väldigt sällan är på exakt den linjen som utgångspunkten, men... här är min utgångspunkt:

Min uppsats handlar om gränslandet mellan läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och kommunikation på nätet. Jag tar min utgångspunkt i ett socialkonstruktivistiskt synsätt och därmed den sociala modellen som förklaringsmodell för handikapp. Min teoretiska ram bygger därför på Foucaults tankar om normalitet och avvikelse, och Goffmans stigmatiseringsteori.

Dyslexi som social konstruktion

Trots att dyslexiforskningen har pågått i över hundra år (Wengelin, 2002) och trots att fokus har legat på den medicinska forskningen, så har man ännu inte hittat någon medicinsk-neurologisk förklaring, och man har inte heller lyckats enas om en definition av vad dyslexi egentligen är.

Cassar m fl (2005) konstaterar att det enda (när det gäller skrivförmåga) som skiljer elever med dyslexidiagnos från yngre elever utan diagnos är just åldern. Det som ligger till grund för att en elev får en dyslexidiagnos är alltså ett beteendemönster som bryter mot den norm som Zetterqvist Nelson (2000) kallar för ”den goda eleven”, och att eleven i fråga har en senare läs- och skrivutveckling än sina jämnåriga kamrater. Dessutom finns politiska, ekonomiska och moraliska argument för att sätta diagnosen dyslexi, och det är inte sällan föräldrarna som förespråkar diagnosen (ibid).

I ett samhälle med en skola organiserad på ett annat sätt än den svenska skolan är idag, skulle alltså dyslexi kunna vara ett icke-problem. Om vi istället för att dela in elever i klasser efter kalenderår skapade klasser utifrån utvecklingsnivå, så att man kunde mäta sina kunskaper med andra på samma nivå, så skulle dyslexidiagnosen inte behövas över huvud taget.

Istället för att ha en gemensam definition att utgå ifrån och sedan ställa diagnos utifrån den, är det alltså snarare så att avvikande läs- och skrivutveckling diagnosticeras som dyslexi oberoende av både objektiva symptom och vilken typ av skriftsystem personen lever inom. Inom dyslexiforskningen i Kina, där skriftsystemet bygger på helt andra principer än det latinska alfabetet, fokuserar man på individens visuella minne (Wei m fl, 2010), medan man i de västerländska kulturerna mer fokuserar på kopplingen mellan grafem och fonem. Alltså är dyslexidiagnosen i allra högsta grad kulturberoende, och därför möjlig att studera som en social konstruktion.

Nya former av kommunikation i nätbaserade forum

Idag är det möjligt att kommunicera på många fler sätt än bara för ett par år sedan. Även de forum som då byggde på att vi själva skrev meddelanden, är idag mindre beroende av den egna skriftproduktionen eftersom möjligheterna blivit så många fler.

På nätet kommunicerar vi idag genom att dela länkar genom enkla knapptryckningar. Vi laddar upp filmer, bilder och ljudklipp. Vi visar vår uppskattning genom att bara trycka på en knapp (som till exempel gilla-knappen på Facebook). Vi kommunicerar alltså multimedialt i allt högre grad.

Samtidigt produceras oerhörda mängder ”ren” text dagligen och stundligen, inte minst på nätet. Kerstin Nauclér (1980) inleder sin avhandling, som för övrigt är skriven på skrivmaskin och inte existerar i digitalt format: ”Written information and communication seems to be of increasing importance.” (s 5)

Nu, över trettio år senare, kan vi konstatera att hon fick rätt… Men frågan är vad dessa förändringar hos vår kommunikation får för konsekvenser för personer med läs- och skrivsvårigheter. Hittills har flera forskare (bland andra Wengelin, 2002 och Zetterqvist Nelson, 2000) argumenterat för att kommunikationen på nätet innebär ökade krav på läs- och skrivförmåga – men stämmer det? Kan det inte vara så att möjligheten att kommunicera via nätet utan att själv skriva text istället ökar känslan av delaktighet för personer med läs- och skrivsvårigheter?

Forskningsfråga

Syftet med uppsatsen är att belysa området där läs- och skrivsvårigheter och nätbaserad kommunikation möts, och att förklara detta fält utifrån socialkonstruktivistiska teorier. Min forskningsfråga lyder därför: ”Hur kan kombinationen av läs- och skrivsvårigheter och nätbaserad kommunikation förstås i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv?”

Jag återkommer om metod och urval och sånt, när jag har lite mer färdiga tankar kring det... Snart, alltså, hoppas jag.

Referenser

Cassar, M., Treiman, R., Moats, L., Pollo, T.C., & Kessler, B. (2005) How do the spellings of children with dyslexia compare with those of nondyslexic children? Reading and Writing, 18, 27-49

Kozinets, Robert V. (2010) Netnography – Doing Ethnographic Research Online, Sage Publications

Nauclér, K (1980) Perspectives on misspellings: a phonetic, phonological and psycholinguistic study ISBN 91-40-04727-X Lunds Universitet

Wei Hu, Hwee Ling Lee, Qiang Zhang, Tao Liu, Li Bo Geng, Mohamed L. Seghier, Clare Shakeshaft, Tae Twomey, David W. Green, Yi Ming Yang and Cathy J. Price (2010) Developmental dyslexia in Chinese and English populations: dissociating the effect of dyslexia from language differences, Brain, 133:6, 1694-1706

Wengelin, Å (2002) Text production in adults with reading and writing difficulties, Göteborgs Universitet

Zetterqvist Nelson, K (2000) På tal om dyslexi: en studie av hur barn, föräldrar och lärare berättar om och ger betydelse åt diagnoser som dyslexi och specifika läs- och skrivsvårigheter ISBN 91-7219-698-X Linköpings Universitet

Om trångsynthet och hbt-frågor

Till min frukost idag serverades genom Sveriges Radios Ring P1 en diskussion som fick mig att må illa och inte vilja äta mer. Det handlade om nyheten (?) om att det är svårare för homosexuella än för heterosexuella att få jobb.

Två män fick ordet samtidigt och de framförde åsikter som, som sagt, fick mig att tappa matlusten. Debatten hade ju vunnit på om de hade haft skilda åsikter, men nu triggade de nästan varandra istället. De menade, uttryckligen, följande:

Homosexualitet får för mycket uppmärksamhet. Det har blivit en för stor grej. Det vi istället borde fokusera på är "riktig" diskriminering, alltså den som sker mot invandrare. Media piskar upp intresset för hbt-frågorna, ingen annan bryr sig egentligen. Hbt-personerna har ju fått föra fram sin ståndpunkt nu, det räcker så.

Sexuell läggning är oviktigt. Det är inte relevant att nämna sin läggning när man söker jobb. Det är ju inte direkt så att arbetsgivaren på en intervju frågar vilket fotbollslag man håller på, eller andra saker som man håller på med på sin fritid.

Den kristna (framför allt frireligiösa) delen av mänskligheten har skuld i den diskriminering som hbt-personerna trots allt menar förekommer. Diskriminering mot homosexuella finns i princip inte alls i andra grupper än bland religiösa.

Kärlek och sex är inte samma sak. Vem man har sex med, hemma i sin sängkammare, behöver man inte skylta med. För det är inte samma sak som kärlek - man kan ju till och med älska ett träd om man vill. Varför pratar vi överhuvudtaget om homosexualitet?

Och så fortsatte de en lång stund. Täppas (som för övrigt också uttryckte sig otrolig naivt i den här diskussionen) frågade om de skulle gå på Pride-festivalen, men oh, nej, det skulle de ju såklart inte.

Jag bara måste bemöta det här. Kanske borde jag inte förvånas, jag vet ju att världen är full av människor som stoppar huvudet i sanden och bara lyssnar på folk som säger samma saker som de själva... Men, hur trångsynt får man bli?

För det första: Nej, hbt-frågor får inte för mycket uppmärksamhet. När ett barn blir mobbat i skolan, då säger vi (åtminstone på ett retoriskt och politiskt plan, även om det tyvärr inte alltid omsätts i praktik) att det är den utsatta som definierar vad som är mobbing. Det är alltid den utsattas ord som gäller, och det spelar ingen roll om det handlar om en enda person och ett enda tillfälle. Alltså: så länge det finns hbt-personer som vittnar om att de är diskriminerade pga sin sexualitet, så är det ett samhällsproblem - om det så är en enda person vid ett enda tillfälle.

Kan vi som demokrati verkligen kosta på oss att jämföra olika grupper på det viset, så att vi tycker att det är ok att diskriminera en grupp bara för att en annan grupp har det ännu värre? Och, kan man mäta individens utsatthet och lidande i termer av att fler individer ur en annan grupp känner likadant - men att eftersom de är fler så har de större rätt att få samhällets stöd? I dessa dagar är det viktigare än någonsin att fundera över hur vi omsätter vår demokrati i praktiken, och det här är ett tankesätt som leder åt helt andra hållet...

För det andra: nej, det är ingen arbetsgivare som frågar om sexuell läggning på ett sätt så att man uppfattar frågan om man är heterosexuell. Är man däremot hbt-person så uppfattar man ständigt och jämt den underliggande heteronormen i allt som sägs, uttalat eller outtalat. Om man själv ingår i en norm, så ser man den inte, vilket de två herrarna i radioprogrammet var mycket fina exempel på.

För det tredje: nej, kristendom och diskriminering är inte samma sak. De som använder kristendomen/bibeln/kyrkan som argument för att diskriminera och trakassera hbt-personer har inte förstått vad evangeliet går ut på. Tänk, att sedan det visade sig att gärningsmannen i Norge beskriver sig själv som kristen, så har jag börjat känna samma behov av att säga "blanda inte in min tro i dessa vansinnigheter" som jag antar att muslimer har känt i tio år...

För det fjärde: nej, sex och kärlek är inte samma sak. Det tror jag att vi alla skriver under på. Det är ju trevligt när de två sammanfaller, men det är som sagt inte samma sak. Men! Homosexualitet är INTE en fråga om sex. Det är en fråga om kärlek. Tyvärr leder väl ordet homosexualitet in trångsynta hjärnor på fel spår i det här, eftersom att själva ordet innehåller morfemet (ja, jag är språknörd) sex... men det handlar inte om sexuella handlingar. Det handlar om att människor som älskar varandra skall få lov att leva tillsammans på samma villkor som alla andra. Att det skall vara så svårt att förstå det...

Och visst har mycket hänt i rätt riktning. Sveriges Radio har gjort en fin sammanställning med material ur arkiven - kolla på den! Men, att säga att hbt-frågorna får för mycket utrymme och att diskrimineringen av personer som inte passar in i heteronormen inte är värd att ta på allvar - det är så trångsynt att jag blir mörkrädd.

Apropå sånt här, förresten: Här uttalar sig min vän (och ordförande i RFSL Skaraborg) Andreas i Sveriges Radios P4 Skaraborg, och menar att det finns alldeles för dålig kunskap om hbt-frågor hos arbetsgivare i Skararborg.

Vill du höra det som sades i Ring P1: Här finns programmet att lyssna på (men den här diskussionen kommer en liten bit in, ca 11 minuter mer bestämt)!