fredag 26 augusti 2011

Startskott för min uppsats!

PANG! Där gick startskottet för min magisteruppsats i handikappvetenskap! Och, jag tänker använda min blogg för att samla (publiceringsbara) tankar och funderingar under processens gång.

Jag är i allra högsta grad medveten om att slutprodukten väldigt sällan är på exakt den linjen som utgångspunkten, men... här är min utgångspunkt:

Min uppsats handlar om gränslandet mellan läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och kommunikation på nätet. Jag tar min utgångspunkt i ett socialkonstruktivistiskt synsätt och därmed den sociala modellen som förklaringsmodell för handikapp. Min teoretiska ram bygger därför på Foucaults tankar om normalitet och avvikelse, och Goffmans stigmatiseringsteori.

Dyslexi som social konstruktion

Trots att dyslexiforskningen har pågått i över hundra år (Wengelin, 2002) och trots att fokus har legat på den medicinska forskningen, så har man ännu inte hittat någon medicinsk-neurologisk förklaring, och man har inte heller lyckats enas om en definition av vad dyslexi egentligen är.

Cassar m fl (2005) konstaterar att det enda (när det gäller skrivförmåga) som skiljer elever med dyslexidiagnos från yngre elever utan diagnos är just åldern. Det som ligger till grund för att en elev får en dyslexidiagnos är alltså ett beteendemönster som bryter mot den norm som Zetterqvist Nelson (2000) kallar för ”den goda eleven”, och att eleven i fråga har en senare läs- och skrivutveckling än sina jämnåriga kamrater. Dessutom finns politiska, ekonomiska och moraliska argument för att sätta diagnosen dyslexi, och det är inte sällan föräldrarna som förespråkar diagnosen (ibid).

I ett samhälle med en skola organiserad på ett annat sätt än den svenska skolan är idag, skulle alltså dyslexi kunna vara ett icke-problem. Om vi istället för att dela in elever i klasser efter kalenderår skapade klasser utifrån utvecklingsnivå, så att man kunde mäta sina kunskaper med andra på samma nivå, så skulle dyslexidiagnosen inte behövas över huvud taget.

Istället för att ha en gemensam definition att utgå ifrån och sedan ställa diagnos utifrån den, är det alltså snarare så att avvikande läs- och skrivutveckling diagnosticeras som dyslexi oberoende av både objektiva symptom och vilken typ av skriftsystem personen lever inom. Inom dyslexiforskningen i Kina, där skriftsystemet bygger på helt andra principer än det latinska alfabetet, fokuserar man på individens visuella minne (Wei m fl, 2010), medan man i de västerländska kulturerna mer fokuserar på kopplingen mellan grafem och fonem. Alltså är dyslexidiagnosen i allra högsta grad kulturberoende, och därför möjlig att studera som en social konstruktion.

Nya former av kommunikation i nätbaserade forum

Idag är det möjligt att kommunicera på många fler sätt än bara för ett par år sedan. Även de forum som då byggde på att vi själva skrev meddelanden, är idag mindre beroende av den egna skriftproduktionen eftersom möjligheterna blivit så många fler.

På nätet kommunicerar vi idag genom att dela länkar genom enkla knapptryckningar. Vi laddar upp filmer, bilder och ljudklipp. Vi visar vår uppskattning genom att bara trycka på en knapp (som till exempel gilla-knappen på Facebook). Vi kommunicerar alltså multimedialt i allt högre grad.

Samtidigt produceras oerhörda mängder ”ren” text dagligen och stundligen, inte minst på nätet. Kerstin Nauclér (1980) inleder sin avhandling, som för övrigt är skriven på skrivmaskin och inte existerar i digitalt format: ”Written information and communication seems to be of increasing importance.” (s 5)

Nu, över trettio år senare, kan vi konstatera att hon fick rätt… Men frågan är vad dessa förändringar hos vår kommunikation får för konsekvenser för personer med läs- och skrivsvårigheter. Hittills har flera forskare (bland andra Wengelin, 2002 och Zetterqvist Nelson, 2000) argumenterat för att kommunikationen på nätet innebär ökade krav på läs- och skrivförmåga – men stämmer det? Kan det inte vara så att möjligheten att kommunicera via nätet utan att själv skriva text istället ökar känslan av delaktighet för personer med läs- och skrivsvårigheter?

Forskningsfråga

Syftet med uppsatsen är att belysa området där läs- och skrivsvårigheter och nätbaserad kommunikation möts, och att förklara detta fält utifrån socialkonstruktivistiska teorier. Min forskningsfråga lyder därför: ”Hur kan kombinationen av läs- och skrivsvårigheter och nätbaserad kommunikation förstås i ett socialkonstruktivistiskt perspektiv?”

Jag återkommer om metod och urval och sånt, när jag har lite mer färdiga tankar kring det... Snart, alltså, hoppas jag.


Referenser

Cassar, M., Treiman, R., Moats, L., Pollo, T.C., & Kessler, B. (2005) How do the spellings of children with dyslexia compare with those of nondyslexic children? Reading and Writing, 18, 27-49

Kozinets, Robert V. (2010) Netnography – Doing Ethnographic Research Online, Sage Publications

Nauclér, K (1980) Perspectives on misspellings: a phonetic, phonological and psycholinguistic study ISBN 91-40-04727-X Lunds Universitet

Wei Hu, Hwee Ling Lee, Qiang Zhang, Tao Liu, Li Bo Geng, Mohamed L. Seghier, Clare Shakeshaft, Tae Twomey, David W. Green, Yi Ming Yang and Cathy J. Price (2010) Developmental dyslexia in Chinese and English populations: dissociating the effect of dyslexia from language differences, Brain, 133:6, 1694-1706

Wengelin, Å (2002) Text production in adults with reading and writing difficulties, Göteborgs Universitet

Zetterqvist Nelson, K (2000) På tal om dyslexi: en studie av hur barn, föräldrar och lärare berättar om och ger betydelse åt diagnoser som dyslexi och specifika läs- och skrivsvårigheter ISBN 91-7219-698-X Linköpings Universitet

3 kommentarer:

Jenny-Ann sa...

Oh vad spännande Helena! Ska genast börja fundera på kommentarer, tankar och funderingar! :-)

Helena T sa...

Tack för det J-A! All input är välkommen! :-)

Jenny-Ann sa...

Jag satt och pratade med några vänner för ett tag sedan om hur löjligt glad man blir av att få brev på posten. Visst är det jättebra med nätbaserad kommunikation och speciellt då det ger stöd och hjälp med både läs-och skrivsvårigheter men då gäller det att hitta balansen mellan nätbaserad kommunikation och "face to face-kommunikation". För det är väldigt lätt att isolera sig för att det är lättare med en dator framför sig. Bara en liten tanke :-)