Rullstol: dag 3

Oj, så trött jag är... nä, faktiskt inte i armarna, men i huvudet. Det är jobbigt att hela tiden analysera och argumentera om mångfald och tillgänglighet... Hur som - den tredje dagen i rullstol sammanfattas så här:

Jag har inte rört mig så mycket kors och tvärs idag, utan mest hållt till i biblioteket och markplan på D-huset, dvs inom ett ganska begränsat utrymme. Men hjärnan har som sagt arbetat desto mer...

Bibliotekschefen bad mig följa med på en runda, så vi provade hissen längst in i biblioteket. Vilken grej! Alltså, det finns en hiss i ett trapphus där. Man kör den själv genom att hålla inne knappen för den våningen man vill åka till, och den påminner mer om en varuhiss än en personhiss. När vi, jag och bibliotekschefen, hade ägnat en stund åt att lista ut vilken våning vi befann oss på och vilket knapp jag alltså borde trycka på, så bar det av. Funkade fint. Men när jag kom upp visade det sig att dörren som öppnades var på min högersida och inte framåt eller bakåt. Hur lätt är det att rulla i sidled? Men, men - med lite (?) god vilja, så...

Vi konstaterade också att det inte är möjligt att förflytta sig inne i sökverkstan, eftersom en ihopfälld vikvägg blockerar gången längs bänkraderna. Nu går det att ta sig in från två håll i den salen, så det funkar trots allt helt ok där också.

Det finns en annan hiss också i biblioteket, som leder ner till personalrummet. När jag skulle ta den dit imorse för att ställa in en lunchlåda i kylen så flippade den. Dörren gick inte igen, och till slut tröttnade jag och bad A ta med min mat ner. Sedan, när det var dags att äta, funkade den bättre - bra.

Men före det var jag på lunchföreläsning igen, den här gången i D107. Eva Chamoun pratade om sin uppsats om svenskfödda assyriska ungdomar - spännande. Jag möttes av en positiv överraskning i salen - det finns en rullstolshiss längs väggen! Jisses! Så, i den salen kan man alltså ta sig ner till föreläsarpositionen. Det lustiga med det är att jag imorgon skall ha en föreläsning i just den salen, och det är en ren slump. :-) Jag träffade en vaktmästare där och frågade honom hur den funkar och så, och fick veta att det finns en nyckel i växeln. Så jag ringde till växeln och frågade om nyckeln och... de hänvisade till vaktmästarna. Hm. Så, idag har jag åtminstone åstadkommit att växeln och vaktmästeriet har pratat med varandra om hur det är med den där nyckeln. Och nu har alla koll på läget. Gött!

Vägen från biblioteket till D-huset var ett problem redan igår, och inte hade det blivit bättre tills idag. Hittills är det helt klart det mest problematiska området på hela campus. När jag behövde ta mig den vägen första gången idag så hade jag ingen med mig, men tänkte att det löser sig. När jag rullade fram mot dörren, som jag bevisligen inte kan öppna, gick två killar förbi mig alldeles nära. De öppnade dörren, klev igenom och släppte den igen. Jag ropade "Ursäkta!! Skulle du kunna...?" och då vaknade den ena till liv och höll upp dörren för mig. Skall man behöva skrika?

I övrigt har min hjärna som sagt pysslat med mångfaldsfunderingar hela dagen. Jag har pratat med SFI-lärare och utländska studenter om hur vi kan bli bättre på att hjälpa den gruppen, jag har lyssnat på grubblerier om dubbla kulturidentiteter, jag har lyssnat på (och lagt mig i, såklart) långa diskussioner om vem studenten på HiS är och hur vi som skola möter henne.... Väldigt givande, men nu är jag trött. Natti. :-)