Rullstol: dag 5

Sista dagen i stolen, och den sammanfattas så här:

Att ta mig fram runt mitt kontor och till fikat i Götasalen börjar kännas som rutin. Jag orkar inte riktigt ta mig upp för rampen till Götasalen, men vid fikadags finns det alltid någon där som kan putta på uppför.

I Götasalen träffade jag ett par kollegor som skulle till Portalen efteråt, så jag hängde på dem över dit. Vägen dit består av en gångtunnel under järnvägen, och det var skönt att få sällskap för jag var tveksam till att jag skulle ta mig upp på andra sidan. Men - det gick faktiskt riktigt bra, tack vare numera ganska starka armar och en stor portion envishet. Däremot tog det ju tvärstopp när jag kom fram till entredörren.

Det visade sig nämligen att det bara och endast finns dörröppnare vid entredörrarna på andra sidan byggnaden, den sidan som vätter bort från campus mot parkeringen. Alltså, det finns inga dörröppnare alls någonstans i hela byggnaden...

Så, mina kollegor fick snällt öppna dörren åt mig. Men hindren var långt ifrån undanröjda i och med det. Hela byggnade består av stora öppna ytor där man har smällt upp väggar på stålskenor, liksom. Det gör att mellan varenda avdelning finns det jättehöga och typ kvadratiska trösklar. I många fall kombineras alltså tunga dörrar utan dörröppnare med höga metalltrösklar. Det funkade att backa över trösklarna i hög hastighet, men framåt var helt omöjligt. I kombination med en dörr som skall öppnas mot mig var det... ja, ni förstår.

Jag var runt lite i huset och konstaterade att man måste ha resonerat som så att man ju har gjort det möjligt för rullstolsburna att komma på besök, för de kan ta sig in från parkeringen till restaurangen på markplan (så när som på en och annan tröskel). Att det däremot skulle kunna vara någon som jobbar i huset som sitter i rullstol verkar inte vara ett scenario man har beaktat...

Jag blev sittande i rullstolen innanför entren mot campus och funderade på hur jag skulle ta mig ut och sedan genom gångtunneln tillbaka - för åt det hållet finns det inte en chans att jag skulle orka ta mig upp. Inte en kotte i sikte och inga dörröppnare. Jag satt där en stund och tänkte "jaha, var det hit jag kom alltså? är det nu jag måste resa mig ur stolen för att klara mig?". Men! Då dök det upp en utbytesstudent ur tomma intet. Han frågade om jag ville ha hjälp med att öppna dörren (yes, please!) och sedan dessutom om jag ville bli putt uppför backen (yes please! thank you so much!). Så jag slapp resa mig!

Men. Jag rullade in i G-huset för att byta en nyckel mot ett parkeringstillstånd i växeln. På väg dit insåg jag att mitt ena framhjul betedde sig underligt och det visade sig att det var trasigt. Så jag klev ur stolen och bestämde mig för att resan var slut.

En annan dag skall jag summera mina intryck när det gäller bemötande och sånt på det hela taget, men det skall jag klura på lite...