måndag 16 november 2009

Rullstol: dag 1

Dags att sammanfatta första dagen av rullstolsprojektet. Jag kan börja med att säga att om jag bara hade fått lite bättre ordning på relationen mellan min mobil och högskolans trådlösa nät och mitt mailprogram, så hade det funnits fler uppdateringar från idag. Men, jag skall försöka lösa det...

Hur som.

Dagen började som sagt med ett besök i Götasalen för fika, som alltid. Vägen dit, från mitt rum i E-huset, gick smidigt. Dörröppnarna funkade fint, hissen samarbetade (men jag lärde mig under dagen att det funkar bättre att backa in i den och köra ut än tvärtom), kollegorna puttade på över campus.

Under fikat fick jag många kommentarer, och den som gjorde mest intryck var att A-S sa: "Vet du, det funkar. Samtalsämnet bland borden är hur tillgänglig högskolan egentligen är." Success! :-) Som jag skrev tidigare så insåg jag att det inte spelar någon roll om jag nådde upp till muggar, tevatten och smörgås - jag kunde ju inte få med mig det eftersom jag behövde mina händer för att ta mig fram. Slutsats: jag blev helt beroende av andra.

Sedan bar det av till kontoret igen, även tillbakavägen gick utan anmärkning. H tröttnade dock på att det gick långsamt för mig och puttade på en bit. Det är rätt intressant att märka hur kollegorna reagerar med det där - det finns de som helt enkelt bara tar initiativ till att putta på, medan andra knappt vågar fråga och jag behöver hjälp. Jag tror att man som rullstolsburen förknippar sånt här med integritet, och att det kanske inte alltid är uppskattat att bli "påputt" - men jag uppskattade H's initiativ just då. :-)

Efter en stund insåg jag att det var dags att testa tillgängligheten på toalettfronten. Mellan mitt kontor och handikapptoan finns ett par dörrar som man behöver passerkort för att öppna, och kortläsaren sitter rätt så högt upp på väggen. Jag trodde faktiskt att det skulle bli problem, men jag nådde den utan problem. Att komma in på toaletten var inte heller något problem, men däremot var det omöjligt att vända med rullstolen där inne.

Under lunchen var det dags att besöka en föreläsning i G110. Där är det däremot omöljligt att öppna dörrarna, för där finns inga dörröppnare alls, varken på in- eller utsidan dörrarna. Och ändå är det en av de allra största och "finaste" salarna på hela campus.

Jag var på plats en stund i förväg och passade på att kika på datorerna som finns i korridoren utanför salen. En av dem är i "sitthöjd", vilket ju är bra. Men, den funkade inte. Hm. Jag var inne och vände en sväng i G103 också, och det funkade utmärkt.

Det är fascinerande att det i de största salarna inte går att ta sig till "katedern" med rullstol. Man kommer in högst upp, men det är långa trappor ner till föreläsarens position. Det är alltså inte tänkt att man skall kunna vara "experten" om man sitter i rullstol, utan bara "åhöraren". Hm.

Efter föreläsningen rullade jag, i gott sällskap av K till fots, till biblioteket. Konsten att ta sig över en tröskel består i att ta god fart, och det var lite klurigt när det gäller bibliotekets entré österifrån. Om man backar för att ta sats så riskerar man att rasa rakt ut för en trappa. Tack, K, som stod bakom. :-)

Sedan gick det utan problem in i biblioteket och in i Studieverkstan. Skönt.

Så var det dags att äta lunch. K fick putta på mig tillbaka till Götasalen, eftersom vår tidsplan plötsligt blev lite förkortad. Man rör sig helt enkelt långsammare i stolen, vilket vi inte hade tid med. Det fungerade helt ok att handla lunch i Götasalen, men det var mina långa armar som gjorde det möjligt att ta sallad.

Tanken sedan var att ta med lunchen till kårkansliet i hus C, för att prata med K om lite bra saker. Så hon fick putta på igen. Och sedan möttes jag av den hittills högsta tröskeln på hela campus - den in till kårkansliet. Vi höll på att skrämma livet ur två lärarutbildare när vi skrattande körde rätt in i tröskeln och det tog tvärstopp! Men efter ett par försök tog vi oss över och in. Sedan funkade det helt ok att äta i kårens kök, även om det var skönt att K hjälpte mig att ställa undan disken och lite annat sånt.

Ut över de rekordhöga trösklarna i C-husets entré igen, och tillbaka till kontoret med god hjälp av K. Men det behöver inte luta mycket uppåt för att det skall bli väldigt tungt att köra. Jag inser ju att om man skall sitta i rullstol under en längre tid på riktigt så har man säkert en bättre stol, men ändå. Mina armar får sig en duvning! Timmarna i gymet har plötsligt varit värda besväret...

När jag sedan satt på mitt kontor ringde telefonen och Å i växeln sa att en kvinna sökte mig. Strax därpå var hon hos mig, och pratade tillgänglighet och normer och handikappolitik en lång stund - för hon hade läst om mångfaldsveckan och mitt rullstolsjippo på nätet. :-)

Vid kvart i fem var det väldigt skönt att resa mig ur stolen...

Nya äventyr imorgon! :-)

5 kommentarer:

Buhalla sa...

Några tips från en gammal 'rehab-arbetare' :
Tips nr 1: Det finns sk rullstolsbord, som är en slags bricka man lägger över armstöden och kan ställa saker på - tex en kopp te. Du får tala med din hjälpmedelsordinatör ; )
Tips nr 2: Tricket med att ta sig nerför/ uppför de långa trappstegen i föresläsningssalen, resp över hög tröskel är att ta ordentlig fart med stolen, tvärbromsa den, vilket innebär att framhjulen lyfter sig ( och du är övertygad om att du 'kommer att välta'- för att citera vår vän Jonas Gardell- eller ramla ur och slå dig sönder och samman) och du kan ta dig förbi hindret. Obehagligt till tusen innan man fått in tekniken- men det funkar!
Lycka Till !

Buhalla sa...

Tänkte lägga in denna kommentar även i din andra blogg- men ... måste jag ha inloggning etc för att kunna lägga in kommantar?

-undrar en förvirrad L

kantorn sa...

nä det är bara att skriva :)

Helena T sa...

Men mor! Jag kommer slå ihjäl mig! :-) Fast jag har fått upp rätt bra snits på att ta mig över trösklar.

AY sa...

Modifgt H! Visst får men enhelt ny syn på livet?!
Då A var i rehab. sa de: "Det är inte om man ramlar ur stolen, utan när"