Rullstol: dag 5

Sista dagen i stolen, och den sammanfattas så här:

Att ta mig fram runt mitt kontor och till fikat i Götasalen börjar kännas som rutin. Jag orkar inte riktigt ta mig upp för rampen till Götasalen, men vid fikadags finns det alltid någon där som kan putta på uppför.

I Götasalen träffade jag ett par kollegor som skulle till Portalen efteråt, så jag hängde på dem över dit. Vägen dit består av en gångtunnel under järnvägen, och det var skönt att få sällskap för jag var tveksam till att jag skulle ta mig upp på andra sidan. Men - det gick faktiskt riktigt bra, tack vare numera ganska starka armar och en stor portion envishet. Däremot tog det ju tvärstopp när jag kom fram till entredörren.

Det visade sig nämligen att det bara och endast finns dörröppnare vid entredörrarna på andra sidan byggnaden, den sidan som vätter bort från campus mot parkeringen. Alltså, det finns inga dörröppnare alls någonstans i hela byggnaden...

Så, mina kollegor fick snällt öppna dörren åt mig. Men hindren var långt ifrån undanröjda i och med det. Hela byggnade består av stora öppna ytor där man har smällt upp väggar på stålskenor, liksom. Det gör att mellan varenda avdelning finns det jättehöga och typ kvadratiska trösklar. I många fall kombineras alltså tunga dörrar utan dörröppnare med höga metalltrösklar. Det funkade att backa över trösklarna i hög hastighet, men framåt var helt omöjligt. I kombination med en dörr som skall öppnas mot mig var det... ja, ni förstår.

Jag var runt lite i huset och konstaterade att man måste ha resonerat som så att man ju har gjort det möjligt för rullstolsburna att komma på besök, för de kan ta sig in från parkeringen till restaurangen på markplan (så när som på en och annan tröskel). Att det däremot skulle kunna vara någon som jobbar i huset som sitter i rullstol verkar inte vara ett scenario man har beaktat...

Jag blev sittande i rullstolen innanför entren mot campus och funderade på hur jag skulle ta mig ut och sedan genom gångtunneln tillbaka - för åt det hållet finns det inte en chans att jag skulle orka ta mig upp. Inte en kotte i sikte och inga dörröppnare. Jag satt där en stund och tänkte "jaha, var det hit jag kom alltså? är det nu jag måste resa mig ur stolen för att klara mig?". Men! Då dök det upp en utbytesstudent ur tomma intet. Han frågade om jag ville ha hjälp med att öppna dörren (yes, please!) och sedan dessutom om jag ville bli putt uppför backen (yes please! thank you so much!). Så jag slapp resa mig!

Men. Jag rullade in i G-huset för att byta en nyckel mot ett parkeringstillstånd i växeln. På väg dit insåg jag att mitt ena framhjul betedde sig underligt och det visade sig att det var trasigt. Så jag klev ur stolen och bestämde mig för att resan var slut.

En annan dag skall jag summera mina intryck när det gäller bemötande och sånt på det hela taget, men det skall jag klura på lite...

Födelsedag

Hipp hipp hurraaa! Min blogg har fyllt ett år (fast jag trodde att det var lite längre fram, men det visade sig att det var i måndags).

Vad kan man säga om det första året? Jo, att bloggen har haft

- 1534 besökare som tillsammans gjort 10264 besök
- en genomsnittlig besökstid på 1 minut och 42 sekunder
- besök från 41 olika länder, bland annat Egypten, Kina, Nya Zeeland, Kanada och Malaysia (jag tror jag vet vilka nyazeeländarna är, och möjligtvis också kanadensaren... men i övrigt: ingen aning)
- svenska besök från 137 olika plaster i landet, allt från Skurup till Boden
- flest besökare under vår vecka på Svalbard i mars
- träffar på ett och annat underligt sökord, som tex "giraff i träd", "inkontinent", "fått nått i nått ombudsmannen", "dermografism" och "schampoflaska" (kommer ni ihåg dem? vad handlade de om? någon?)

Som ni har märkt så har inspirationen att skriva varit lite si så där under den senaste tiden, men nu ökade den avsevärt! :-)

Rullstol: dag 4

Fjärde dagen i rullstol. Jag känner att jag börjar vänja mig vid stolen och att jag liksom inte tänker så mycket på den längre. Jag har lärt mig att vända och trixa som jag vill, och inte har jag någon träningsvärk i armarna heller. Faktiskt.

Dagen började med att jag föreläste om kommunikation i D107. Tyvärr var det några av studenterna som såg när jag kom, gående, men när det väl var dags så bestämde jag mig för att inte ens nämna stolen. Istället tog jag hissen (som ju faktiskt existerar i den salen!) ner längs trapporna och inledde föreläsningen. Hissen funkade utmärkt, och så även när jag skulle ta den upp igen en stund senare. Studenterna skulle göra en uppgift i grupper utanför salen, och jag tog mig enkelt runt bland borden och stolarna där.

Men - när det sedan var dags att forsätta föreläsningen inne i salen ville hissen inte fungera. Inte. Till slut bestämde jag mig för att ringa efter vaktmästarn (om inte annat så behöver de ju öva på det här) och han var på plats strax därpå. Men, under tiden var det en student som sa "Jag kör ner dig längs den andra trappan! Min mamma sitter i rullstol så jag är van vi det här." och så tippade han mig bakåt och körde mig neråt hur tryggt och lugnt som helst. Heder åt honom!

Det var inte jätteenkelt att använda datorn och projektorn, eftersom datorskärmen sitter under bordet vilket gör att skivan med tangentbordet är väldigt lågt ner och eftersom man måste sträcka upp armen i luften för att starta projektorn - även om man står upp. Men det fungerade trots allt, så ok då...

Eftersom jag föreläste över den annars obligatoriska fikarasten så kom min favoritkollega, KB, med smörgåsleverans till föreläsningssalen. Gulligt!

Jag parkerade rullstolen i Studieverkstan över lunch och sedan tog jag den därifrån till mitt kontor i E-huset. Det funkade alldeles utmärkt att rulla ut österut, sedan längs husväggen, över gatan, nerför backen, vänster in mot entrén mitt på E-husets innergård. När jag ändå var där ner passade jag på att rulla in till Studentstödet, och hälsa på funktionshindersamordnaren och studenthälsan - utan bekymmer! Och det är ju väldigt bra med tanke på hur viktigt det är att studenterna kan ta sig just dit.

Upp till kontoret var inte heller några bekymmer, även om det är ett genomgående tema på hela campus att knapparna i hissarna inte matchar det som våningarna faktiskt heter och så... det är egentligen sämre ställt med den typen av tillgänglighet än den för rörelsehindrade, men...

Sedan gjorde jag ett försök att göra nytta vid mitt skrivbord ett par timmar, innan jag och KB fastnade (nä, bara i bildlig bemärkelse) i fikarummet tills det var dags att gå hem.

Imorgon är sista dagen i det här äventyret, men också eldprovet - jag skall besöka vårt nybygge: Portalen. Ryktet säger att det inte finns några dörröppnare alls där, men däremot gott om höga trösklar...

Rullstol: dag 3

Oj, så trött jag är... nä, faktiskt inte i armarna, men i huvudet. Det är jobbigt att hela tiden analysera och argumentera om mångfald och tillgänglighet... Hur som - den tredje dagen i rullstol sammanfattas så här:

Jag har inte rört mig så mycket kors och tvärs idag, utan mest hållt till i biblioteket och markplan på D-huset, dvs inom ett ganska begränsat utrymme. Men hjärnan har som sagt arbetat desto mer...

Bibliotekschefen bad mig följa med på en runda, så vi provade hissen längst in i biblioteket. Vilken grej! Alltså, det finns en hiss i ett trapphus där. Man kör den själv genom att hålla inne knappen för den våningen man vill åka till, och den påminner mer om en varuhiss än en personhiss. När vi, jag och bibliotekschefen, hade ägnat en stund åt att lista ut vilken våning vi befann oss på och vilket knapp jag alltså borde trycka på, så bar det av. Funkade fint. Men när jag kom upp visade det sig att dörren som öppnades var på min högersida och inte framåt eller bakåt. Hur lätt är det att rulla i sidled? Men, men - med lite (?) god vilja, så...

Vi konstaterade också att det inte är möjligt att förflytta sig inne i sökverkstan, eftersom en ihopfälld vikvägg blockerar gången längs bänkraderna. Nu går det att ta sig in från två håll i den salen, så det funkar trots allt helt ok där också.

Det finns en annan hiss också i biblioteket, som leder ner till personalrummet. När jag skulle ta den dit imorse för att ställa in en lunchlåda i kylen så flippade den. Dörren gick inte igen, och till slut tröttnade jag och bad A ta med min mat ner. Sedan, när det var dags att äta, funkade den bättre - bra.

Men före det var jag på lunchföreläsning igen, den här gången i D107. Eva Chamoun pratade om sin uppsats om svenskfödda assyriska ungdomar - spännande. Jag möttes av en positiv överraskning i salen - det finns en rullstolshiss längs väggen! Jisses! Så, i den salen kan man alltså ta sig ner till föreläsarpositionen. Det lustiga med det är att jag imorgon skall ha en föreläsning i just den salen, och det är en ren slump. :-) Jag träffade en vaktmästare där och frågade honom hur den funkar och så, och fick veta att det finns en nyckel i växeln. Så jag ringde till växeln och frågade om nyckeln och... de hänvisade till vaktmästarna. Hm. Så, idag har jag åtminstone åstadkommit att växeln och vaktmästeriet har pratat med varandra om hur det är med den där nyckeln. Och nu har alla koll på läget. Gött!

Vägen från biblioteket till D-huset var ett problem redan igår, och inte hade det blivit bättre tills idag. Hittills är det helt klart det mest problematiska området på hela campus. När jag behövde ta mig den vägen första gången idag så hade jag ingen med mig, men tänkte att det löser sig. När jag rullade fram mot dörren, som jag bevisligen inte kan öppna, gick två killar förbi mig alldeles nära. De öppnade dörren, klev igenom och släppte den igen. Jag ropade "Ursäkta!! Skulle du kunna...?" och då vaknade den ena till liv och höll upp dörren för mig. Skall man behöva skrika?

I övrigt har min hjärna som sagt pysslat med mångfaldsfunderingar hela dagen. Jag har pratat med SFI-lärare och utländska studenter om hur vi kan bli bättre på att hjälpa den gruppen, jag har lyssnat på grubblerier om dubbla kulturidentiteter, jag har lyssnat på (och lagt mig i, såklart) långa diskussioner om vem studenten på HiS är och hur vi som skola möter henne.... Väldigt givande, men nu är jag trött. Natti. :-)

Rullstol: dag 2

Och den andra dagen sittandes i rullstol summeras så här:

Jag hade knappt kommit över korsningen från resecentrum förrän min mobil ringde. Det var kvinnan som jag hade bestämt tid med lite senare, som sa att hon var tidig. Trevligt, sa ja, kom till mitt kontor. Så dagen började med att vi satt hos mig och pratade en stund för att sedan gå till Götasalen och fika, såklart. Min gäst behövde gå vägen om biblioteket så vi bestämde att vi skulle ses mitt mellan husen och att jag skulle ta mig dit själv. Det hade ju gått bra dagen innan, så... Men, oj, vilket tvärstopp det tog i dörren ut till hissen (e-huset, plan 2).

Det pågår renovering av modell Extreme Högskola Makeover på just plan 2 i E-huset. Under eftermiddagen igår ställde byggarbetarna upp dörren till trapphuset i öppet läge för att bära saker ut och in och hit och dit. Och då stängde nog någon av dörröppnarknapparna för att de inte skulle stå där och tugga. När de sedan stängde dörren så aktiverades inte knapparna igen. Åtminstone är det den förklaring jag kan komma på, på att dörren inte gick att öppna med knappen. Inte. Tillslut lyckades jag liksom sparka/knô/trycka/brotta upp den, men det var sannerligen inte lätt.

Fikastunden var som igår - det är väldigt många som stannar upp och frågar mig om det här. Kul! :-) Dessutom ringde min telefon och en kvinna från lokalpressen (Falköpings Tidning)och frågade om hon fick komma och göra ett reportage om mig och rullstolen och mångfaldsveckan. Självklart!

Efter fikat bar det av till Studieverkstan i biblioteket. Bland annat tog jag emot ett studiebesök bestående av 20 relativt nyanlända utländska akademiker - det var en märklig känsla att ha ögonen i deras midjehöjd. Jag är ju dessutom ganska lång i vanliga fall. Hm.

När jag sedan skulle ta mig från biblioteket till G-huset fick jag tänka en stund på hur jag skulle bära mig åt. Det går att rulla på utsidan husen, men där är det rätt så brant och jag skulle inte orka ta mig upp där på egen hand. Men så går det ju att gå inomhus längs markplan i D-huset. Men! Ingen av dörrarna från "mellanrummet" in till D-huset går att använda. Där finns inga dörröppnare, men däremot ganska många krånliga trösklar. Så, jag tänkte att då går jag ut ur biblioteket österut och så följer jag huset och går in igen mitt på. Men där var det en rejäl tröskel och dessutom satt dörröppnaren så dumt till att jag knappt hann in förrän dörren stängdes. Det där hade jag inte klarat om jag inte hade haft en kollega med mig som puttade mig över tröskeln. Tack, MJ. :-)

På lunchen var det dags för lunchföreläsning igen, den här gången med Karin Långström Vinge, som jag beundrar oerhört. Min kollega, MS, gjorde mig en tjänst och fotograferade den numera omdiskuterade nödutgången i G110 och vi kunde snabbt konstatera att den vägen tar man sig varken ut eller in med rullstol.

På temat uppföljningar så kunde jag också konstatera att den låga datorn utanför G110 inte bara är trasig - den existerar inte. Alltså, det finns en skärm och ett tangentbord men det saknas "burk" till just den datorn. Bra, va?

Så rullade jag till Götasalen för att köpa lunch, och både vägen dit och vägen till E-huset hade jag inte orkat själv utan hjälp. Så på ditvägen blev jag puttad av K och när jag sedan på tillbakavägen närmade mig E-husets entré så mötte jag ML och ropade på honom så han hjälpte mig. Det funkade helt ok att äta i personalrummet, även om det var lite tråkigt eftersom alla andra hade ätit tidigare.

En kollega, E, träffade jag i personalrummet. Vi pratade lite, och så gick han. När han precis gått ut genom dörren kom jag på att jag glömt fråga honom om en sak. I vanliga fall hade jag tagit några raska steg, öppnat dörren och ropat: "E, det var en sak till!" men nu insåg jag att jag aldrig skulle komma ikapp honom och lät bli.

Däremot så tog jag mig till hans kontor efter maten, och där satt han. :-) Han sitter i ett av de smalare kontoren, men det var ändå inga problem att rulla över tröskeln in till honom. Bra.

Sedan blev det ett par timmar vid skrivbordet och det är det ju inte mycket att säga om...

Nya tag imorgon!

Rullstol: dag 1

Dags att sammanfatta första dagen av rullstolsprojektet. Jag kan börja med att säga att om jag bara hade fått lite bättre ordning på relationen mellan min mobil och högskolans trådlösa nät och mitt mailprogram, så hade det funnits fler uppdateringar från idag. Men, jag skall försöka lösa det...

Hur som.

Dagen började som sagt med ett besök i Götasalen för fika, som alltid. Vägen dit, från mitt rum i E-huset, gick smidigt. Dörröppnarna funkade fint, hissen samarbetade (men jag lärde mig under dagen att det funkar bättre att backa in i den och köra ut än tvärtom), kollegorna puttade på över campus.

Under fikat fick jag många kommentarer, och den som gjorde mest intryck var att A-S sa: "Vet du, det funkar. Samtalsämnet bland borden är hur tillgänglig högskolan egentligen är." Success! :-) Som jag skrev tidigare så insåg jag att det inte spelar någon roll om jag nådde upp till muggar, tevatten och smörgås - jag kunde ju inte få med mig det eftersom jag behövde mina händer för att ta mig fram. Slutsats: jag blev helt beroende av andra.

Sedan bar det av till kontoret igen, även tillbakavägen gick utan anmärkning. H tröttnade dock på att det gick långsamt för mig och puttade på en bit. Det är rätt intressant att märka hur kollegorna reagerar med det där - det finns de som helt enkelt bara tar initiativ till att putta på, medan andra knappt vågar fråga och jag behöver hjälp. Jag tror att man som rullstolsburen förknippar sånt här med integritet, och att det kanske inte alltid är uppskattat att bli "påputt" - men jag uppskattade H's initiativ just då. :-)

Efter en stund insåg jag att det var dags att testa tillgängligheten på toalettfronten. Mellan mitt kontor och handikapptoan finns ett par dörrar som man behöver passerkort för att öppna, och kortläsaren sitter rätt så högt upp på väggen. Jag trodde faktiskt att det skulle bli problem, men jag nådde den utan problem. Att komma in på toaletten var inte heller något problem, men däremot var det omöjligt att vända med rullstolen där inne.

Under lunchen var det dags att besöka en föreläsning i G110. Där är det däremot omöljligt att öppna dörrarna, för där finns inga dörröppnare alls, varken på in- eller utsidan dörrarna. Och ändå är det en av de allra största och "finaste" salarna på hela campus.

Jag var på plats en stund i förväg och passade på att kika på datorerna som finns i korridoren utanför salen. En av dem är i "sitthöjd", vilket ju är bra. Men, den funkade inte. Hm. Jag var inne och vände en sväng i G103 också, och det funkade utmärkt.

Det är fascinerande att det i de största salarna inte går att ta sig till "katedern" med rullstol. Man kommer in högst upp, men det är långa trappor ner till föreläsarens position. Det är alltså inte tänkt att man skall kunna vara "experten" om man sitter i rullstol, utan bara "åhöraren". Hm.

Efter föreläsningen rullade jag, i gott sällskap av K till fots, till biblioteket. Konsten att ta sig över en tröskel består i att ta god fart, och det var lite klurigt när det gäller bibliotekets entré österifrån. Om man backar för att ta sats så riskerar man att rasa rakt ut för en trappa. Tack, K, som stod bakom. :-)

Sedan gick det utan problem in i biblioteket och in i Studieverkstan. Skönt.

Så var det dags att äta lunch. K fick putta på mig tillbaka till Götasalen, eftersom vår tidsplan plötsligt blev lite förkortad. Man rör sig helt enkelt långsammare i stolen, vilket vi inte hade tid med. Det fungerade helt ok att handla lunch i Götasalen, men det var mina långa armar som gjorde det möjligt att ta sallad.

Tanken sedan var att ta med lunchen till kårkansliet i hus C, för att prata med K om lite bra saker. Så hon fick putta på igen. Och sedan möttes jag av den hittills högsta tröskeln på hela campus - den in till kårkansliet. Vi höll på att skrämma livet ur två lärarutbildare när vi skrattande körde rätt in i tröskeln och det tog tvärstopp! Men efter ett par försök tog vi oss över och in. Sedan funkade det helt ok att äta i kårens kök, även om det var skönt att K hjälpte mig att ställa undan disken och lite annat sånt.

Ut över de rekordhöga trösklarna i C-husets entré igen, och tillbaka till kontoret med god hjälp av K. Men det behöver inte luta mycket uppåt för att det skall bli väldigt tungt att köra. Jag inser ju att om man skall sitta i rullstol under en längre tid på riktigt så har man säkert en bättre stol, men ändå. Mina armar får sig en duvning! Timmarna i gymet har plötsligt varit värda besväret...

När jag sedan satt på mitt kontor ringde telefonen och Å i växeln sa att en kvinna sökte mig. Strax därpå var hon hos mig, och pratade tillgänglighet och normer och handikappolitik en lång stund - för hon hade läst om mångfaldsveckan och mitt rullstolsjippo på nätet. :-)

Vid kvart i fem var det väldigt skönt att resa mig ur stolen...

Nya äventyr imorgon! :-)

Rullstol

Man får inte roligare än man gör sig... På jobbet har vi mångfaldsvecka nästa vecka och då tänker jag åka rullstol. Följ mig gärna på www.mobilblogg.nu/Rullstol - det blir nog ett äventyr...

Grubblerier

Jag grubblar ganska mycket just nu.

Ändå är det svårt att ta de egna problemen på allvar efter att ha sett Schindlers list på tv. Man får lite perspektiv av det.

Saknad

En vän till en vän dog ikväll. Hon har varit sjuk länge, men det blir ju inte enklare för det.

En av mina favoritpsalmer (622) innehåller följande rader:

Att ta farväl på riktigt sätt
från solens ljus är aldrig lätt
för människan att lära.
Det skedde aldrig på vår jord
om inte Jesus med sitt ord
stod oss som vän så nära.

Kom i min sista natteväkt
i en av mina käras dräkt
och sätt dig vid min sida
och tala så som vän med vän
om hur vi snart skall ses igen
och aldrig mera lida!

Och låt mig i min sista stund
få höra från din egen mun
som liv och ande talar
hur skönt det är, o Gud, hos dig
att du en stol satt fram åt mig
i himlens ljusa salar.

Amen.

Telefonsamtal

När jag svarade i telefon idag sa rösten:

"Hej, mormors lilla gullehjärta!"

Så värst mycket bättre än så blir det ju inte! :-)