Blame the men?

Så vaknar vi till ännu en dag som präglas av nyhetsbevakning, sorg och medkänsla.

Tyvärr börjar det nu i olika sammanhang bli frågan om vilka grupperingar vi skall utnämna till syndabockar för det som har hänt i i Oslo och på Utöya. Det finns röster om att skylla på dataspelen, muslimerna, på Sverigedemokraterna (eller ja, deras norska motsvarighet i första hand), på vänsterpolitikerna, på internet som helhet, de konservativa kristna eller till och med på männen som grupp.

Vid flera tillfällen har jag under de senaste dagarna hört inlägg till Sveriges Radios Ring P1 om att mäns våld skulle vara något biologiskt betingat.

Det första samtalet jag hörde var ett par dagar innan händelserna i Oslo och på Utöya. En kvinna ringde in och argumenterade för att det borde forskas mer kring varför män är våldsamma, men samtidigt menade hon att det redan är bevisat att män är våldsamma "av naturen".

Och idag, när vi har händelserna i Norge i allt för färskt minne, var ämnet uppe igen. En man som ringde till programmet hade samma synpunkt, nämligen den att män är våldsamma av biologiska skäl.

Och jag blir så trött... Men innan jag går in på varför, så måste jag bara klargöra en sak: Ja, mäns våld (mot kvinnor eller mot andra män) är ett problem, och ja, jag är medveten om att män är överrepresenterade både som våldsförövare och offer.

Men alltså:

Män och kvinnor har olika förutsättningar i vårt trots allt ganska moderna samhälle. Det har hänt mycket positivt på den fronten under de senaste 100 åren, men mycket återstår också. Även om jag ofta tycker att den delen av genusdebatten ofta spårar ur, så handlar mycket om hur vi uppfostrar våra barn.

Vi talar tidigt om för våra döttrar att det är ok att vara svaga, att det är fel att slåss eller säga elakheter, att man som fin flicka måste lära sig att behärska sig. Samtidigt lär vi våra söner att snabbt resa sig upp igen när de har ramlat, att borsta av gruset från knäna och att det nog ändå inte var så farligt att den där andra pojken slog dig på näsan.

På många sätt gynnar det här pojkarna och alltså senare männen. Det rustar dem för att våga ta plats, att stå upp för sig själva, att senare ha självförtroende nog att göra kometkarriär och att kräva hög lön. Men - baksidan av det myntet är att männen också blir just överrepresenterade inom brottstatistiken.

Jag undrar... när skall vi börja diskutera att våra brister i jämställdhet faktiskt inte alltid gynnar männen framför kvinnorna?

Dags att tala ur skägget!

När jag vaknar idag är det två dagar sedan bomben i Oslo och massakern på Utöya, det var i förrgår. Igår kväll kom nyheten om att gärningsmannen har skrivit ett manifest över sin ideologi och där han beskriver sin planering inför dådet.

Jag funderade igår på varför gärningsmannen inte valde att avsluta sin massaker med att ta sitt eget liv på samma sätt som andra som har skjutit skolklasser eller liknande. Jag menar, han måste ju ha förstått att han skulle bli gripen där på ön.

Men så klarnar det... Han vill ju leva för att se vilka följder hans gärning får. Han vill se andra ta över och genom sitt manifest vill han att så många som möjligt skall få ta del av hans tankar så att de kan följa i hans fotspår.

Då ställs vi inför ett dilemma. Skall vi sprida manifestet som en del av nyhetsrapporteringen, eller skall vi låta bli för att inte spela gärningsmannen i händerna?

På twitter brottas både privatpersoner och medierna med hur man skall hantera detta:

Vi har ju försökt tiga... Under valrörelsen 2010 fanns en stark trend att försöka tysta Sverigedemokraterna, genom att inte låta dem hålla möten, genom att störa deras möten med megafoner och vuvuzelas. Men, hur bra har det fungerat? Valresultatet blev en kalldusch för oss naiva medelsvenssonsvenskar.

Med detta vill jag inte ha sagt att de som röstat på Sverigedemokraterna är redo att bli massmördare, absolut inte. Men, den här typen av gärningar har sin grogrund någonstans - och det är i våra outtalade fördomar, vår tystnad och vår rädsla för att stöta oss med varandra genom att säga ifrån. Vi har passerat stadiet för tystnad. Därför undrar jag nu:

Kan vi enas om att ge manifestet lika mycket mothugg som det får publicitet?

Kan vi lova varandra att ta debatten, när någon i fikarummet går över gränsen?

Kan vi tillsammans våga tala ur skägget när vi hör antydningar till främlingsfientlighet eller andra former av trakasserier?

Kan vi lova varandra att skriva kommentarer på facebookinlägg eller tweets där manifestet eller annat sprids i positiva ordalag?

Kan vi bestämma oss för att överrösta dem som ser manifestet som en helig skrift med budskapet om fred, respekt, kärlek, vänskap och allas lika värde?

Behöver ni input för att ta diskussionen kring Sverigedemokraterna? I så fall rekommenderar jag varmt Magnus Betnérs briljanta sammanställning:

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5

Jens Stoltenbergs ord från hans första presskonferens om händelserna i Oslo och på Utöya kommer att bli legendariska: "Vi skall bemöta våldet med mer demokrati!"

Fortfarande

Så har det gått nio år.

E, du är fortfarande lika saknad.

Haiti

Jag såg just ett inslag på tv om Haiti och arbetet som Läkare utan gränser gör där. De finns redan på plats, och deras sjukhus har kollapsat. Så de arbetar utanför på gatan. Vilka hjältar!


Så... ge en gåva du också.

http://www.lakareutangranser.se/haiti

Grubblerier

Jag grubblar ganska mycket just nu.

Ändå är det svårt att ta de egna problemen på allvar efter att ha sett Schindlers list på tv. Man får lite perspektiv av det.

Saknad

En vän till en vän dog ikväll. Hon har varit sjuk länge, men det blir ju inte enklare för det.

En av mina favoritpsalmer (622) innehåller följande rader:

Att ta farväl på riktigt sätt
från solens ljus är aldrig lätt
för människan att lära.
Det skedde aldrig på vår jord
om inte Jesus med sitt ord
stod oss som vän så nära.

Kom i min sista natteväkt
i en av mina käras dräkt
och sätt dig vid min sida
och tala så som vän med vän
om hur vi snart skall ses igen
och aldrig mera lida!

Och låt mig i min sista stund
få höra från din egen mun
som liv och ande talar
hur skönt det är, o Gud, hos dig
att du en stol satt fram åt mig
i himlens ljusa salar.

Amen.

Fossen

Tänk att man kan sörja en katt så mycket! Vila i frid, Fosse-liten.

Vingslag

Jag får dåligt samvete när jag byter kanal på tv'n så att jag inte längre tittar på dokumentären om förintelsen. Man borde se sånt så fort man har chansen.

Sorgligt

Om man får en tråkig nyhet, som till exempel att man inte fick ett jobb man sökt, samtidigt som en ännu sämre nyhet så sätts allt i ett annat perspektiv.

Vila i frid, P. Jag tänker på dig, S.

E

Idag är det åtta år sedan E dog. Det gör fortfarande ont.