Att dö för att bevisa sin oskuld

Att behöva dö för att bevisa att man har haft rätt, att man är oskyldig och hotad till livet... Har vi inte kommit längre än så sedan 1700-talet?

För några dagar sedan nåddes vi av nyheten att en man mördats efter det att han utvisats till Tjetjenien. Han lämnar en sörjande fru och två barn efter sig. Familjen sökte asyl i Sverige, men nekades eftersom Migrationsverket inte trodde att hotet var så allvarligt. Så de skickades tillbaka till landet som de flytt för sina liv ifrån. Detta är ytterligare ett bevis på att den lagändring från sommaren 2014 som betonar barns rätt till skydd trots allt inte efterlevs.

Tyvärr var det inte första gången under mars 2015 som vi nåddes av liknande nyheter. Fria Tidningar (inte att förväxla med en annan sajt som börjar med "Fria" och som jag vägrar att ens nämna) var bland de första om nyheten att en man avlidit på Arlanda flygplats när han skulle utvisas till Irak. Mannen, som Sveriges radios program Konflikt i P1 kallar för "Abed" i en intervju från förvaret i Märsta, hade arbetat som tolk åt amerikanerna och därför nu var hotad till livet. "Abed" hade varit i Sverige i åtta år. Det är oklart varför "Abed" dog på Arlanda, men vittnen beskriver hur han gjorde motstånd och var vettskrämd. Migrationsverket bedömde inte hotbilden som tillräckligt allvarlig för att "Abed" skulle få stanna.

Det som förenar dessa två berättelser är att människor som är hotade till livet inte blir trodda av Migrationsverket. Den svenska byråkratin anser sig veta bättre än de hotade personerna själva. Det spelar ingen roll hur mycket flyktingarna argumenterar för att bevisa att hoten är verklighet. Migrationsverket svarar "Jag hör vad du säger, men gör en annan bedömning." och andra klyschor.

Det är först när mannen från Tjetjenien och "Abed" från Irak faktiskt råkar illa ut som vi inser att de har haft rätt. Genom att dö kan de bevisa att hoten var på allvar. Så länge de lever och mår bra, ja, då har ju Migrationsverket haft rätt.

Detta sätt att argumentera väcker ett mycket obehagligt eko från förr. I Sverige finns ett historiskt minne av tortyr riktad mot kvinnor som ansågs sticka ut, som tog sig ton, som var starka och politiska. Vi kallade dem för häxor och torterade dem tills de erkände sin pakt med Djävulen. Det enda sättet för en anklagad kvinna att bevisa sin oskuld var att dö under "förhören". Överlevde hon, ja, då var hon en häxa och brändes på bål. Anna Eriksdotter kom att bli den sista som dömdes till döden för "häxeri" (hon halshöggs 1704).

Idag är det påskafton. Du väljer själv om du ser kopplingen till påsken i vägen från död till upprättelse, eller i alla de kvinnor som idag skämtar om att flyga till Blåkulla. Eller båda.

Blame the men?

Så vaknar vi till ännu en dag som präglas av nyhetsbevakning, sorg och medkänsla.

Tyvärr börjar det nu i olika sammanhang bli frågan om vilka grupperingar vi skall utnämna till syndabockar för det som har hänt i i Oslo och på Utöya. Det finns röster om att skylla på dataspelen, muslimerna, på Sverigedemokraterna (eller ja, deras norska motsvarighet i första hand), på vänsterpolitikerna, på internet som helhet, de konservativa kristna eller till och med på männen som grupp.

Vid flera tillfällen har jag under de senaste dagarna hört inlägg till Sveriges Radios Ring P1 om att mäns våld skulle vara något biologiskt betingat.

Det första samtalet jag hörde var ett par dagar innan händelserna i Oslo och på Utöya. En kvinna ringde in och argumenterade för att det borde forskas mer kring varför män är våldsamma, men samtidigt menade hon att det redan är bevisat att män är våldsamma "av naturen".

Och idag, när vi har händelserna i Norge i allt för färskt minne, var ämnet uppe igen. En man som ringde till programmet hade samma synpunkt, nämligen den att män är våldsamma av biologiska skäl.

Och jag blir så trött... Men innan jag går in på varför, så måste jag bara klargöra en sak: Ja, mäns våld (mot kvinnor eller mot andra män) är ett problem, och ja, jag är medveten om att män är överrepresenterade både som våldsförövare och offer.

Men alltså:

Män och kvinnor har olika förutsättningar i vårt trots allt ganska moderna samhälle. Det har hänt mycket positivt på den fronten under de senaste 100 åren, men mycket återstår också. Även om jag ofta tycker att den delen av genusdebatten ofta spårar ur, så handlar mycket om hur vi uppfostrar våra barn.

Vi talar tidigt om för våra döttrar att det är ok att vara svaga, att det är fel att slåss eller säga elakheter, att man som fin flicka måste lära sig att behärska sig. Samtidigt lär vi våra söner att snabbt resa sig upp igen när de har ramlat, att borsta av gruset från knäna och att det nog ändå inte var så farligt att den där andra pojken slog dig på näsan.

På många sätt gynnar det här pojkarna och alltså senare männen. Det rustar dem för att våga ta plats, att stå upp för sig själva, att senare ha självförtroende nog att göra kometkarriär och att kräva hög lön. Men - baksidan av det myntet är att männen också blir just överrepresenterade inom brottstatistiken.

Jag undrar... när skall vi börja diskutera att våra brister i jämställdhet faktiskt inte alltid gynnar männen framför kvinnorna?

Dags att tala ur skägget!

När jag vaknar idag är det två dagar sedan bomben i Oslo och massakern på Utöya, det var i förrgår. Igår kväll kom nyheten om att gärningsmannen har skrivit ett manifest över sin ideologi och där han beskriver sin planering inför dådet.

Jag funderade igår på varför gärningsmannen inte valde att avsluta sin massaker med att ta sitt eget liv på samma sätt som andra som har skjutit skolklasser eller liknande. Jag menar, han måste ju ha förstått att han skulle bli gripen där på ön.

Men så klarnar det... Han vill ju leva för att se vilka följder hans gärning får. Han vill se andra ta över och genom sitt manifest vill han att så många som möjligt skall få ta del av hans tankar så att de kan följa i hans fotspår.

Då ställs vi inför ett dilemma. Skall vi sprida manifestet som en del av nyhetsrapporteringen, eller skall vi låta bli för att inte spela gärningsmannen i händerna?

På twitter brottas både privatpersoner och medierna med hur man skall hantera detta:

Vi har ju försökt tiga... Under valrörelsen 2010 fanns en stark trend att försöka tysta Sverigedemokraterna, genom att inte låta dem hålla möten, genom att störa deras möten med megafoner och vuvuzelas. Men, hur bra har det fungerat? Valresultatet blev en kalldusch för oss naiva medelsvenssonsvenskar.

Med detta vill jag inte ha sagt att de som röstat på Sverigedemokraterna är redo att bli massmördare, absolut inte. Men, den här typen av gärningar har sin grogrund någonstans - och det är i våra outtalade fördomar, vår tystnad och vår rädsla för att stöta oss med varandra genom att säga ifrån. Vi har passerat stadiet för tystnad. Därför undrar jag nu:

Kan vi enas om att ge manifestet lika mycket mothugg som det får publicitet?

Kan vi lova varandra att ta debatten, när någon i fikarummet går över gränsen?

Kan vi tillsammans våga tala ur skägget när vi hör antydningar till främlingsfientlighet eller andra former av trakasserier?

Kan vi lova varandra att skriva kommentarer på facebookinlägg eller tweets där manifestet eller annat sprids i positiva ordalag?

Kan vi bestämma oss för att överrösta dem som ser manifestet som en helig skrift med budskapet om fred, respekt, kärlek, vänskap och allas lika värde?

Behöver ni input för att ta diskussionen kring Sverigedemokraterna? I så fall rekommenderar jag varmt Magnus Betnérs briljanta sammanställning:

Del 1, Del 2, Del 3, Del 4 och Del 5

Jens Stoltenbergs ord från hans första presskonferens om händelserna i Oslo och på Utöya kommer att bli legendariska: "Vi skall bemöta våldet med mer demokrati!"

Sammanfattning

Jaha, då är det väl dags att tycka till lite om kronprinsessbröllopet igår. Några tankar slog mig under dagen:

- kul att svensk körmusik fick en så framträdande roll!

- min make, kantorn, behöver nog skaffa noterna och börja öva på kompet till Björn Skifs och Agnes smörballad. Den har vi inte hört för sista gången.

- en seglarsjäl som jag älskade hur de fick ut slupen från kajen. Allt som går att lösa med rep skall lösas med rep!

- familjen Westling verkar jättegulliga, och Daniel skötte det hela med bravur.

- skönt att det inte är skillnad på kungligheter och vanligt folk inför Gud. Den svenska vigselordningen är den svenska vigselordningen, oavsett hur många orkesterar och körer som fyller ut programmet före och efter.

- om nu till och med kronprinsessan gifter sig av kärlek, hur kan det då komma sig att vi fortfarande blundar när unga svenska flickor förs bort för tvångsgifte?

- hur kan man ha så dåliga kommentatorer i SVT? Det är väl en sak att de inte hade koll på vilka gubbar som var vilka under festen, att de kallade Gladan/Falken för af Chapman och att de påade fel musikstycken vid Lejontrappan, men att jämföra kortegens färd längs Kungsgatan med firandet av fredsdagen 1945 (och dessutom säga 1939 istället) tyckte jag var väl magstarkt.

Detta om detta.

Demokrati?

Den mycket viktiga organisationen EKHO skall ha ett ungdomsläger. Tidningen Dagen vill inte ta in deras annons. Läs mer om det hela på Karin Långström Vinges blogg.

Här är annonsen - sprid den gärna så att den får stooort genomslag! :-)

Tillökning

Casa Taubner har blivit med katt. I give you: Saffran!

Äntligen!

Kolla! :-)

http://www.dn.se/livsstil/relationer/ja-jag-tar-dig-till-make-1.1045125

Fortfarande

Så har det gått nio år.

E, du är fortfarande lika saknad.

Grubblerier

Jag grubblar ganska mycket just nu.

Ändå är det svårt att ta de egna problemen på allvar efter att ha sett Schindlers list på tv. Man får lite perspektiv av det.

Saknad

En vän till en vän dog ikväll. Hon har varit sjuk länge, men det blir ju inte enklare för det.

En av mina favoritpsalmer (622) innehåller följande rader:

Att ta farväl på riktigt sätt
från solens ljus är aldrig lätt
för människan att lära.
Det skedde aldrig på vår jord
om inte Jesus med sitt ord
stod oss som vän så nära.

Kom i min sista natteväkt
i en av mina käras dräkt
och sätt dig vid min sida
och tala så som vän med vän
om hur vi snart skall ses igen
och aldrig mera lida!

Och låt mig i min sista stund
få höra från din egen mun
som liv och ande talar
hur skönt det är, o Gud, hos dig
att du en stol satt fram åt mig
i himlens ljusa salar.

Amen.

Kärlek

I helgen gifte sig S med sin C. Ren och skär kärlek. :-) Det var stort att vara med, för S är en speciell vän. Mmmm.

Fossen

Tänk att man kan sörja en katt så mycket! Vila i frid, Fosse-liten.

BMW

Min man har blivit med BMW. Från 78. Den heter Lill-Bums.

När den har kommit till sitt nya hem får ni såklart bildbevis...

Återseende

Igår eftermiddag dök det upp två efterlängtade vänner från Mallorca här hemma hos oss. Tänk att man kan vara ifrån varandra länge och ändå bara så självklart höra ihop när man ses...

Det blev många ord sagda och många skratt skrattade innan vi kraschade i säng framåt natten. Imorse blev det en lång frukost med lika många ord och skratt. Sedan var det en anings svårt att fokusera på jobbet under resten av dagen...

E och C, tack. :-)

Tretton

Idag har jag och maken varit ett par i tretton år. Hipp hurra för oss!

Lugn

Så har stunden kommit. Jag skall strax gå och lägga mig, och ställa klockan på 6.50, så att jag kommer mig iväg till jobbet. Semestern är slut.

Jag trodde att jag skulle ha ångest och panik ikväll, men jag känner mig förvånansvärt lugn och stark. Det är nog för att jag har ägnat min semester åt rätt saker - sånt som verkligen betyder något i mitt liv. Släkt och vänner, till exempel.

Tänkvärt

Tänk att det skall vara så svårt att utgå ifrån allas lika värde...

Utomhusbröllop

Igår var det dags för bröllop igen! Den här gången utomhus. I förrgår var det storm, hagel och drivis (eller nästa i alla fall) men igår... strålade solen på brudparet!

Lycka

... är att komma hem till en lagad middag och en överraskning i kylskåpet..... färska, svenska, jordgubbar!

Avnjutes just nu med kesella vanilj direkt ur kartongen i tv-soffan.....

Tack, R.

Fokus

Liten omröstning: vilken tycker du bäst om? Den med skarpa fötter eller den med oskarpa?