Tjuvlyssnat

Foto: abbyladybug @Flickr CC:BY-NC 

Tjuvlyssnat bland kattprylarna på Granngården:

Ung tjej, med en väldigt, väldigt liten hund i famnen:
"Men det här var väl ett fint halsband? Rosa och pärlor!"

Tjejens pojkvän:
"Ja, men det är ju för katter, inte hundar."

Tjejen med pyttehunden:
"Ja, men han är ju så liiiiiten. Hundhalsbanden är alldeles för stora."

Tjejen med pyttehunden fortsätter uppgivet:
"Neeej! Det är ju en FISK här, bredvid pärlorna!"

Tjejen, gosar ner huvudet mot pyttehunden:
"Det kan du ju inte haaaaaa. En fisk!?! Nej, vi får leta upp en bättre affär."

Ja, nej, hur skulle det se ut? En pyttehund med en fisk på halsbandet?? Omöjligt. Ungefär som en pojke med en prinsessa på tröjan.

Jag vill gråta - Jimmie Åkesson i SVTs utfrågning

Jimmie Åkesson vill minska kvinnors rätt till abort genom att sänka gränsen från 18 till 12 veckor, för det gör alldeles för många aborter i Sverige menar han. Jag vill gråta för att han använder ordet "modernisering".

Han vill minska antalet personer som ges asyl i Sverige med 90%, för Sverige har inte råd att ta emot dem menar han. Jag vill gråta för att han använder ordet "human".

Han vill bevara det svenska kulturarvet genom att höja den kyrkoantikvariska ersättningen, för kyrkorna är en kulturskatt menar han. Jag vill gråta för att han använder kyrkan som slagträ för sin politik.

Han vill sänka skatten för pensionärer och stärka kvinnors rätt till heltidsjobb. Jag vill gråta för att många pensionärer och underbetalda kvinnor kommer att tro honom.

Han vill ha nolltolerans i sitt parti när det gäller rasistiska uttalanden. Jag vill gråta för att vi sakta men säkert förskjuter gränsen för vad som är accepterat.

Han vill inte ta avstånd från Sverigedemokraternas förflutna, trots att historien består av "Bevara Sverige Svenskt" och andra minst sagt rasistiska organisationer. Jag vill gråta över att vi har glömt vår historia.

Han vill inte svara på vilket block han kommer stödja när regeringen skall bildas. Jag vill gråta över möjligheten att Sverigedemokraterna blir vågmästare.

Han vill hela tiden få oss att ställa grupper mot varandra - äldre mot flyktingar, arbetslösa mot flyktingar, kvinnor mot flyktingar… Jag vill gråta för att han lyckas.

Jag vill gråta.






Tidigare bloggposter om Sverigedemokraterna hittar du här:
Om att SD är ett rasistiskt parti
Om vikten av hur vi uttrycker oss
Om att man inte kan leva på Migrationsverkets bidrag

Blame the men?

Så vaknar vi till ännu en dag som präglas av nyhetsbevakning, sorg och medkänsla.

Tyvärr börjar det nu i olika sammanhang bli frågan om vilka grupperingar vi skall utnämna till syndabockar för det som har hänt i i Oslo och på Utöya. Det finns röster om att skylla på dataspelen, muslimerna, på Sverigedemokraterna (eller ja, deras norska motsvarighet i första hand), på vänsterpolitikerna, på internet som helhet, de konservativa kristna eller till och med på männen som grupp.

Vid flera tillfällen har jag under de senaste dagarna hört inlägg till Sveriges Radios Ring P1 om att mäns våld skulle vara något biologiskt betingat.

Det första samtalet jag hörde var ett par dagar innan händelserna i Oslo och på Utöya. En kvinna ringde in och argumenterade för att det borde forskas mer kring varför män är våldsamma, men samtidigt menade hon att det redan är bevisat att män är våldsamma "av naturen".

Och idag, när vi har händelserna i Norge i allt för färskt minne, var ämnet uppe igen. En man som ringde till programmet hade samma synpunkt, nämligen den att män är våldsamma av biologiska skäl.

Och jag blir så trött... Men innan jag går in på varför, så måste jag bara klargöra en sak: Ja, mäns våld (mot kvinnor eller mot andra män) är ett problem, och ja, jag är medveten om att män är överrepresenterade både som våldsförövare och offer.

Men alltså:

Män och kvinnor har olika förutsättningar i vårt trots allt ganska moderna samhälle. Det har hänt mycket positivt på den fronten under de senaste 100 åren, men mycket återstår också. Även om jag ofta tycker att den delen av genusdebatten ofta spårar ur, så handlar mycket om hur vi uppfostrar våra barn.

Vi talar tidigt om för våra döttrar att det är ok att vara svaga, att det är fel att slåss eller säga elakheter, att man som fin flicka måste lära sig att behärska sig. Samtidigt lär vi våra söner att snabbt resa sig upp igen när de har ramlat, att borsta av gruset från knäna och att det nog ändå inte var så farligt att den där andra pojken slog dig på näsan.

På många sätt gynnar det här pojkarna och alltså senare männen. Det rustar dem för att våga ta plats, att stå upp för sig själva, att senare ha självförtroende nog att göra kometkarriär och att kräva hög lön. Men - baksidan av det myntet är att männen också blir just överrepresenterade inom brottstatistiken.

Jag undrar... när skall vi börja diskutera att våra brister i jämställdhet faktiskt inte alltid gynnar männen framför kvinnorna?