Prosit!

Men om man nu tycker att livet är lite svårt att begripa sig på så kan man ju alltid skratta åt sånt här....

Gudstjänst

Titta vilken fin liten adventsgudsjänst från toppen av klotet:

http://www1.nrk.no/nett-tv/klipp/581317

På Svalbard ser man glaciärerna smälta... tänkvärt i dessa klimatmötestider.

Andra

Så här såg andra advent ut i Norra Fågelås i år:

Somnat?

Har Taubner slutat tänka, tro? Eller har hon somnat?

Nej, inte alls. Det är snarare så att jag tänker alldeles för mycket. Jag befinner mig i ett vägskäl i livet, och mina tankar är ganska upptagna med det. Och de tankarna lämpar sig inte riktigt för offentligheten - än.

Men, en nulägesbeskrivning är att jag må bra och att jag har en fantastisk make. Och att 2010 skall bli ett bättre år än 2009. Så det så.

Allt gott, vänner!

Rullstol: dag 5

Sista dagen i stolen, och den sammanfattas så här:

Att ta mig fram runt mitt kontor och till fikat i Götasalen börjar kännas som rutin. Jag orkar inte riktigt ta mig upp för rampen till Götasalen, men vid fikadags finns det alltid någon där som kan putta på uppför.

I Götasalen träffade jag ett par kollegor som skulle till Portalen efteråt, så jag hängde på dem över dit. Vägen dit består av en gångtunnel under järnvägen, och det var skönt att få sällskap för jag var tveksam till att jag skulle ta mig upp på andra sidan. Men - det gick faktiskt riktigt bra, tack vare numera ganska starka armar och en stor portion envishet. Däremot tog det ju tvärstopp när jag kom fram till entredörren.

Det visade sig nämligen att det bara och endast finns dörröppnare vid entredörrarna på andra sidan byggnaden, den sidan som vätter bort från campus mot parkeringen. Alltså, det finns inga dörröppnare alls någonstans i hela byggnaden...

Så, mina kollegor fick snällt öppna dörren åt mig. Men hindren var långt ifrån undanröjda i och med det. Hela byggnade består av stora öppna ytor där man har smällt upp väggar på stålskenor, liksom. Det gör att mellan varenda avdelning finns det jättehöga och typ kvadratiska trösklar. I många fall kombineras alltså tunga dörrar utan dörröppnare med höga metalltrösklar. Det funkade att backa över trösklarna i hög hastighet, men framåt var helt omöjligt. I kombination med en dörr som skall öppnas mot mig var det... ja, ni förstår.

Jag var runt lite i huset och konstaterade att man måste ha resonerat som så att man ju har gjort det möjligt för rullstolsburna att komma på besök, för de kan ta sig in från parkeringen till restaurangen på markplan (så när som på en och annan tröskel). Att det däremot skulle kunna vara någon som jobbar i huset som sitter i rullstol verkar inte vara ett scenario man har beaktat...

Jag blev sittande i rullstolen innanför entren mot campus och funderade på hur jag skulle ta mig ut och sedan genom gångtunneln tillbaka - för åt det hållet finns det inte en chans att jag skulle orka ta mig upp. Inte en kotte i sikte och inga dörröppnare. Jag satt där en stund och tänkte "jaha, var det hit jag kom alltså? är det nu jag måste resa mig ur stolen för att klara mig?". Men! Då dök det upp en utbytesstudent ur tomma intet. Han frågade om jag ville ha hjälp med att öppna dörren (yes, please!) och sedan dessutom om jag ville bli putt uppför backen (yes please! thank you so much!). Så jag slapp resa mig!

Men. Jag rullade in i G-huset för att byta en nyckel mot ett parkeringstillstånd i växeln. På väg dit insåg jag att mitt ena framhjul betedde sig underligt och det visade sig att det var trasigt. Så jag klev ur stolen och bestämde mig för att resan var slut.

En annan dag skall jag summera mina intryck när det gäller bemötande och sånt på det hela taget, men det skall jag klura på lite...

Födelsedag

Hipp hipp hurraaa! Min blogg har fyllt ett år (fast jag trodde att det var lite längre fram, men det visade sig att det var i måndags).

Vad kan man säga om det första året? Jo, att bloggen har haft

- 1534 besökare som tillsammans gjort 10264 besök
- en genomsnittlig besökstid på 1 minut och 42 sekunder
- besök från 41 olika länder, bland annat Egypten, Kina, Nya Zeeland, Kanada och Malaysia (jag tror jag vet vilka nyazeeländarna är, och möjligtvis också kanadensaren... men i övrigt: ingen aning)
- svenska besök från 137 olika plaster i landet, allt från Skurup till Boden
- flest besökare under vår vecka på Svalbard i mars
- träffar på ett och annat underligt sökord, som tex "giraff i träd", "inkontinent", "fått nått i nått ombudsmannen", "dermografism" och "schampoflaska" (kommer ni ihåg dem? vad handlade de om? någon?)

Som ni har märkt så har inspirationen att skriva varit lite si så där under den senaste tiden, men nu ökade den avsevärt! :-)

Rullstol: dag 4

Fjärde dagen i rullstol. Jag känner att jag börjar vänja mig vid stolen och att jag liksom inte tänker så mycket på den längre. Jag har lärt mig att vända och trixa som jag vill, och inte har jag någon träningsvärk i armarna heller. Faktiskt.

Dagen började med att jag föreläste om kommunikation i D107. Tyvärr var det några av studenterna som såg när jag kom, gående, men när det väl var dags så bestämde jag mig för att inte ens nämna stolen. Istället tog jag hissen (som ju faktiskt existerar i den salen!) ner längs trapporna och inledde föreläsningen. Hissen funkade utmärkt, och så även när jag skulle ta den upp igen en stund senare. Studenterna skulle göra en uppgift i grupper utanför salen, och jag tog mig enkelt runt bland borden och stolarna där.

Men - när det sedan var dags att forsätta föreläsningen inne i salen ville hissen inte fungera. Inte. Till slut bestämde jag mig för att ringa efter vaktmästarn (om inte annat så behöver de ju öva på det här) och han var på plats strax därpå. Men, under tiden var det en student som sa "Jag kör ner dig längs den andra trappan! Min mamma sitter i rullstol så jag är van vi det här." och så tippade han mig bakåt och körde mig neråt hur tryggt och lugnt som helst. Heder åt honom!

Det var inte jätteenkelt att använda datorn och projektorn, eftersom datorskärmen sitter under bordet vilket gör att skivan med tangentbordet är väldigt lågt ner och eftersom man måste sträcka upp armen i luften för att starta projektorn - även om man står upp. Men det fungerade trots allt, så ok då...

Eftersom jag föreläste över den annars obligatoriska fikarasten så kom min favoritkollega, KB, med smörgåsleverans till föreläsningssalen. Gulligt!

Jag parkerade rullstolen i Studieverkstan över lunch och sedan tog jag den därifrån till mitt kontor i E-huset. Det funkade alldeles utmärkt att rulla ut österut, sedan längs husväggen, över gatan, nerför backen, vänster in mot entrén mitt på E-husets innergård. När jag ändå var där ner passade jag på att rulla in till Studentstödet, och hälsa på funktionshindersamordnaren och studenthälsan - utan bekymmer! Och det är ju väldigt bra med tanke på hur viktigt det är att studenterna kan ta sig just dit.

Upp till kontoret var inte heller några bekymmer, även om det är ett genomgående tema på hela campus att knapparna i hissarna inte matchar det som våningarna faktiskt heter och så... det är egentligen sämre ställt med den typen av tillgänglighet än den för rörelsehindrade, men...

Sedan gjorde jag ett försök att göra nytta vid mitt skrivbord ett par timmar, innan jag och KB fastnade (nä, bara i bildlig bemärkelse) i fikarummet tills det var dags att gå hem.

Imorgon är sista dagen i det här äventyret, men också eldprovet - jag skall besöka vårt nybygge: Portalen. Ryktet säger att det inte finns några dörröppnare alls där, men däremot gott om höga trösklar...